En tur i frost och dimma



Julen har varit, kalla promenader, sömnighet, teleobjektiv, julklappsböcker, julotta i Brunnby: jag satte väckaruret på halv sex, gick 40 minuter i mörkret, kom in i varm, upplyst, ljuvlig kyrka till första psalmen och njöt av timmen som gick allt för snabbt, lika lång gryningspromenad hem. Sedan sov jag mellan 11 och 15, gick på solnedgångs fotoexpedition och spelade ordmani med Malin.

På annandagen var jag med mormor och morfar på cykeltur till Bräcke och Bränneslyckan. Det var iskallt, dimmigt och vackert. Morfar visade sina gamla skolor och berättade om det nedskjutna planet under kriget. Efteråt drack vi kaffe i deras soffa. Mmm.

 








solnedgång i strandbaden på juldagen







23 december med bilder från då...

Fast att det har blivit mörkt kan jag inte vänta med den där strandpromenaden. När gatan sluttar ner mot havet börjar jag springa, -rakt ut i mörkret! Horisonten är rosa och Venus lyser starkt. Det luktar jord och bark och jag suckar av lycka. Det är fruset i sandgroparna men ljungen är mjuk så jag lägger mig på rygg med armarna utåt. Under Kassiopeja ligger jag, och lyssnar på en båtmotors puttrande. Men det är för kallt för att njuta någon längre stund, så jag tar sikte på fortet istället. Därifrån betraktar jag ljusen från alla samhällen. Höganäs är nära, med fabriker. Åt andra hållet lyser Nyhamn och längre bort Mölle, som är finast. Kullens fyr blinkar och i Danmark finns också fyrar och lysande byar. Jag undrar om det är ända till Helsingör jag ser. Venus över Själland och Karlavagnen över Kullaberg. Jag vänder ditåt. Det rosa övergår i blådimma. Vid Stora skär ligger tången i tjocka drivor och jag snubblar då och då, men närmare Skälebäcken känns stranden som promenadväg. Jag vill hoppa över bäcken men den är för bred idag och det är för mörkt att chansa när jag inte har extraskor med ner. Jag följer den till bron istället. Brädorna darrar under mina fötter.

Jag vill inte gå hem än, så länge som jag har längtat efter att få frisk luft i lungorna. Inte bara på tungan utan hela vägen ner och det är ljuvligt. Det biter skönt i kinderna också. Äntligen kyla och klart väder. Vi bor i paradiset, säger mamma ibland. Och så tänker jag också nu. Tänkte redan på bussen genom Viken för några timmar sedan. Jag har sovit i solgass genom rutan, hela vägen ner. Efter en hysterisk halvtimme innan avgång då jag inte fick tag på Simon. Jag ringde honom minst hundra gånger och lämnade min väska för att springa och leta efter honom. Han var inte försvunnen utan bara "försoven" och då var jag glad att jag gått på bussen utan honom.

Mörkret bjuder få överraskningar för jag känner varje stig. Vid pulkabackarna vill jag fortfarande inte gå hem utan tittar lite mer på stjärnhimlen (vad jag har saknat den!) innan jag fortsätter förbi pålarna när fiskarna hänge sina nät förr. Jag passerar huset där Eva och Lena bor och minns alla godnattsagor, lek och bus, sena kvällar med te och knäckemackor, med läxor eller film eller långa samtal med Anna-Karin. I fönstret ser jag en liten flicka som liknar Lena, men det måste vara en släkting för den riktiga Lena är väl snart tonåring.

Jag fortsätter till hamnen. Minns när Joakim nästan drunknade. Jag var i sjuårsåldern. I minnet var det så långt borta de bar upp honom till ambulansen, men stranden är pytteliten så det kan inte ha varit många meter ifrån där jag satt. Kanske var jag bara mer upptagen av den gråtande storasystern eller enda dagmamman som var kvar på stranden, (medan de andra dök efter den saknade), och plötsligt hade mängder av barn att se efter. Det var enda gången jag såg min egen dagmamma bada. Marion brukade säga att det skulle vara minst 30 grader i vattnet innan hon ville i. Men den sommardagen kom en pojke springande och ropade något som fick alla vuxna att rusa upp och tveklöst kasta sig i vattnet. De dök och dök innan de hittade Joakim. Jag var rädd för att snorkla i flera år efteråt, för det var så han hade hamnat på botten. Och i fortsättningen samlades dagmammorna på en mer långgrund strand.

Nu står jag i hamnen och njuter av mörker och stjärnbilder. Sedan går jag hemåt, det lyser julfint i husen. Jag minns var barndomskompisar bodde och var jag åkte rullskridskor. Allt är lite annorlunda, men ramarna för minnena finns kvar.

Bönor på tråd










Hört på stan:


Två damer träffas på Chapmans Torg:

-Måste man vara religiös för att äta mackor?

-Njaääe

-Men blir man mätt på dem då???

-


Tjej på Stadsbiblioteket pratar i mobilen:

"Hur hinner katten med allt???

---

-men då måste den haft ägglossning i rekordfart!!"


Kylskåpspoesi




Resa efter världskunskap
Få smak på sol och äventyr

(detta har stått på anslagstavlan i ett och ett halvt år!)

Man längtar ibland

Honungsvän

Utmärkt vacker viskning i svart morgon

Lite lätt kärlek på vanlig måndag

Till minne av illusionen väntar ljuv ångest för evigheten

Sanningen är så speciell



Dagboksblad

från i måndags morse.

Jag har inte cyklat sedan oktober, det är bedrövligt, så härligt som det är. Svisch, svisch, hjul mot torr asfalt, tramp, tramp och knaster i gruset. Det är skönt att stå upp i motvind också. Jag har varit på biblioteket och hittat sagan om snickar Andersson och jultomten och Jonatan på måsberget. Snickar Andersson går hem till tomtens barn på julafton och snickrar julklappar till dem. De har aldrig träffat en riktig snickare förut. Sagan ska bli kollegiets julspel på fredag, är det tänkt. Jonatan bor på ett berg och är född utan vingar. Det är en fin historia om att vara annorlunda och utanför. När de andra barnen flyger till skolan måste han stanna hemma på toppen av sitt berg. Som tur är får hans kompis en bra idé, så även den sagan slutar lycligt.

Sedan cyklade jag till keramikverkstan och tog mig tid för första gången på evigheter. Tid att glasera, tid att beskicka och dreja. Jag frågade Tina om jag får ta dit 8:orna på keramikkurs och delade in eleverna i grupper i huvudet. Drack julmust och åt såsrester från ris a la malta-buffén. De var fortfarande goda. Plötsligt hade det gått 6 timmar!  Jag kom hem klockan 11 på kvällen och vet inte riktigt hur det gick till. Hade jag skrivit några åtgärdsprogram i helgen? - nej, hade jag städat och adventspyntat? - nej, hade jag gått och lagt mig tidigt för att komma upp på morgonen i tid till sångframträdandet på samlingen? -nej. Inte ens ätit middag hade jag kommit ihåg.
Trots att min fantastiska spikmatta gör dygnet ett par timmar längre, så räcker det inte. Jag behöver en magisk klocka som lägger till minst 7 extratimmar på kvällarna.
Ack, denna dygnsrytm!

Så jag tvättade håret med såpa, efter tips från en rolig tant på bussen (det blir faktiskt jätte bra, mjukt och starkt och lätt att kamma ut). Grumme är grejer det! Vem behöver nymodigheter? Det var så de fick de tjocka Margaretaflätorna förr, sa tanten på bussen. Hon kallade mig flickan och frågade i vilken riktning Liseberg låg. För där har "morgongänget" utlyst en tävling om vem som kan hitta den svarta granen med gula plastankor i. Hon tyckte detta var otroligt kul. Jag var mer intresserad av hårtipsen.

Och så la jag mig på taggarna, som hettar i ryggen, och tänkte lite till på Mias bok och längtade efter havet och stenar och morfar, innan jag somnade.

Quise escribir algo...

...en español. Es porqué estoy olvidando la idioma y la verdad es que me estraña. Me estraña tanto, hablarlo, escucharlo, usarlo, soñarlo. Hay cosas que unu se puede espresar en español en un modo que no sirve en otras lenguas. Hay palabras tan ricas, tan espresantes cómo ningunas otras.

Me estraña tambien, la cultura: los saludos para qualquiera tiempo, las bromas que vienen de la gente riendo. El pelo negro, largo, largo. Dientes con oro. Y, tal vez sobre todo, todas las colores. La artesania magífico, los tejidos complicados, hechan a mano en todas las colores que cada una tiene nombre. Azul, celeste, café.
Me estraña que todos se hablan sobre Dios. Que Dios le bendiga, que vaya con Dios. Los invitasiónes de las iglesias. A llamar a Padre Mario, cómo si es el padre.
Me estraña el maïs, las tortillas que no tiene mucho sabor, blancas, suaves. Los frijolitos, siempre, siempre. Se puede usarlos tambien para hacer collares. Los avocates, con sal y limón, los ejotes, y el arroz. Comida simple.
Camionetas llena de gente, por las carreteras delgadas, con merengue fuerte.

Seguro que hay muchos errores en lo que he escrito, pero la verdad es que las palabras me lleva mas serca de Guatemala. Ojalá que regresare en un futuro, por enseñare a mis amigos sobre mi segunda casa.

Öppet Hus i keramikverkstan



Mina hyllor:












Tinas keramik:
så här fint blir det när man har tränat i några år:-)







Jag har köpt en spikmatta!

En shaktimatta, med 6000 taggar formade i cirklar. När man ligger på den får man igång blodcirkulationen och lyckohormoner produceras, är det tänkt.

I tisdags berättade Josefin att hon skulle köpa en efter jobbet. Jag blev så himla inspirerad, läste på nätet och längtade efter en egen spikmatta. Jag kunde nästan inte vänta tills jag fick rapport från Josefin på torsdagen, om hur det gått att ligga på taggar, så att jag också kunde köpa en.

Igår gick jag alltså till Regnbågen i Haga och hittade en grön med vita plastpiggar. Det var öppet köp en vecka som tur var - om man har tyg över mattan, för det var ett impulsköp som uppgick till 690kr! På kvällen när jag kom hem testade jag den, på golvet och i sängen. Det skulle göra jätte ont i några minuter sa tjejen i affären, sedan gå över och när smärtan kommer tillbaka är det dags att resa sig. Jag tyckte inte att det gjorde så ont och sprang och letade efter tunnare tyg och höll på. Men kanske var jag bara så trött efter den långa dagen att jag inte kände efter. Jag låg länge i olika positioner på spikarna och slumrade innan jag tyckte det var dags att somna på riktigt. Orkade inte ens borsta tänderna - och det är ytterst ovanligt för att vara mig.

Imorse vaknade jag vid åttatiden, ovanligt utvilad! Vet inte om det berodde på spikmattan, men jag hade sovit så otroligt djupt och skönt...

Det lär nog komma en fortsättning på den här historien.

Läs mer på www.shaktimattan.se


Veckans glädjeämnen


Valar som sprutar regnbågar genom andningshålet.

Marmorerade bokpresenter

Leende elever

"Billy Brown fell in love with another man" (Mika)

Komplimanger över min hatt

Vitt lovikagarn

Turkos glasyr

Shaktimattor

Fram:s ekologiska mat, bönor att göra armband av, weledakrämer och hela atmosfären.

Att somna till levande ljus, varmt sken från lotusblomman.

Bereden väg för Herran i folkviseversion



Till Hawaii kommer, om jag inte minns fel, två tredjedelar av världens knölvalar. De samlas för parning och kalvning. När en valhona kalvat puffar hon upp ungen till vattenytan så att den kan andas. Sedan lär hon den att slå med fenorna mot vattenytan så hårt som möjligt. Ljudet färdas jätte långt, det är ett sätt att kommunicera. Ungen måste öva innan det blir hårda plask. Färdigvuxna fenor är 5m långa! Stjärtfenorna har ett vitt mönster på undersidan, som är helt unikt - som våra fingeravtryck. En del fenor är nästan helt vita, andra nästan helt svarta och så allt det spräckliga däremellan.

När valarna blåser ut alla miljoner vattendroppar genom andningshålet och solen lyser från rätt håll, blir det regnbågar!
såg jag på dokumentärfilmen.

Mahjong it is!


I Värnamo var det utmärkt grått, så att jag, Sofia och Linnea kunde stanna inne och ägna oss åt adventsmys med gott samvete. Sofias övervåningshem är underbart, med luftiga rum, trä, snedtak och bjälkar. Vi gjorde sushi och spelade mahjong till sent på natten.






Sofia hade gjort ett eget mahjongspel med träbitar och tuschpennor. Amitiöst tycker jag! Vi lärde oss uppskatta spelets alla ritualer och gjorde vårt bästa för att hålla koll på väderstreck, motsolsvarv, roterande och inte minst poängräkning. Jag vann inte en enda gång så på söndag eftermiddag låg min totala poäng på minus 1440 någonting.



Förutom sushi hann vi med; te, varm choklad, vin, glögg, bailys, nachos, ananas, choklad, marängswiss, pepparkakor... - och desto mindre "riktig mat". Det var väldigt gott i alla fall, men jag ska nog ändå leva på enbart grönsaker ett par veckor framöver.


På lördagskvällen var det dans i Borås. Sofia är helt såld på bugg- och foxtrottillställningar. Jag behövde en hel det övertalning och peppning innan jag vågade mig med och sätta mina fördomar på prov. Jag kan ju ingenting om pardans!

Men jag var mycket nöjd med mina skor som jag övertagit från mormor och invigde under kvällen. De fungerade utmärkt och gick att ha benvärmare till (som för övrigt är 80-talets troligen enda guldkorn i klädväg).
Mycket riktigt var jag fullkomligt värdelös på att följa (i motsats till att föra) och kunde definitivt inte konversera och hålla takten samtidigt. Som tur var hade jag några förstående kavaljerer som inte visade sin besvikelse över att tjejen de just bjudit upp inte kunde dansa. Jag lärde mig lite under kvällens gång iaf, och danspartnernas glädje smittade av sig.




Jag var väldigt sugen på att testa dansskorna i en frigörande solodans på golvet och lite synd är det nog att jag inte vågade -men jag skulle definitivt ha stuckit ut enormt mycket!

Största behållningen var nog all den positiva energi som fanns i lokalen. Folk var verkligen där för att dansa och inte supa eller ens ragga i första hand. Sedan var det förvånansvärt många unga människor och samtidigt en skön åldersblandning. Få fritidssysselsättningar lockar personer mellan 16 och 60, i vårt samhälle. jag gillade verkligen mellantinget mellan nattklubb och folkparksdans. Som ett skoldisco för vuxna. Tjejerna var trendigare än männen, tyckte jag, vilka passade mer in i min sterotyp av jag-är-lastbilsförare-och-älskar-dansband-och-lugna-hemmakvällar-och-jag-har-rutig-skjorta. Nog så trevligt när de strålar av glädje på dansgolvet!

Linnea och jag kände oss mätta på dans och hungriga på mat före vårt sällskap, så vi tog en nattpromenad till Borås centrum och åt snabbmat i cafémiljö. Nice! Vi kom tillbaka lagom tills dansen var slut och tittade på alla nöjda, nyktra människor som strömmade ut klockan halv två. Hur ofta ser man det på krogen?


Efter ännu mera mahjong, ännu mera fikande samt ORANGÎNO (fantastiskt spel som handlar om att känna sig själv och de man spelar med, i stil med: Hur passionerad/medkännande/pedantisk/fin i kanten är jag på en skala 1-4?) blev det dags att åka hem.

Jag var med om något lite märkligt på tåget. Hade bokat om biljetterna och när jag skulle hämta ut dem på Värnamos station var automaten trasig och biljettluckan stängd (trots utlovande från SJ om det motsatta). Lite nervös över att få böter (trots att jag hade betalat och fått en bokningskod) gick jag på tåget. När konduktören kom sträckte jag mig mot ryggsäcken på sätet intill mig för att ta fram lappen med koden, men ändrade mig och tänkte att den nog inte var till någon användning. Jag tänkte i min fördomsfullhet att den lite äldre kvinnan som var konduktör skulle vara lättcharmad.
Istället frågade hon mig med skärpa om det satt någon på platsen intill mig. Nej, svarade jag. Där låg min ryggsäck och lite ytterkläder som tillhörde tjejen mitt emot. Då får du faktiskt plocka undan, det är så många som står upp! snäste hon argt och vände på klacken. Okej, -jag har inte sett någon, men då får du skicka hit en, svarade jag och började ta undan grejerna. Hon gick snabbt sin väg utstrålandes att nu var det färdigdiskuterat! Jag kände mig först lite sårad över den hårda tonen och oväntade anklagelsen, men så kom jag på att därmed var biljettproblemet löst. Hon hade inte frågat om min biljett och verkade definitivt inte vilja prata med mig igen.

Resten av resan tillbringade jag istället försjunken i min julklappsstickning. mmmm...


RSS 2.0