Vinterövernattning



Har varit på vinterövernattning i skogen med skolan. Perfekt väder, kallt, klart och vindstilla. Så fort jag började packa ihop sovsäckar och varma kläder i måndags kväll kände jag hur jag kom in i mitt rätta element. Åh vad jag har längtat efter eld och skog och liggunderlag och oömma kläder. Det var så länge sedan...

Eleverna som var med var också i sitt esse. De delades in i två lag och fick överlevnadsuppgifter i bästa Robinsonanda. Först en skattkarta för att hitta en vattendunk. De tävlade om att komma först och "mitt" lag rusade iväg. Sedan ropade plötsligt killen som höll i kartan: "Vänta! 50 steg står det!" De fick springa tillbaka och stega upp avståndet, sedan bar det av in i skogen igen en bra stund innan en annan kille som övertagit kartan upptäckte att det stod något om en gammelgran och en helvetesklyfta. Tillslut fick de tips av ledaren Andi om var de skulle leta och hittade en stor vattendunk upphissad flera meter i ett träd. De var fenor på att få ner den och tillbaka till lägerpltsen med gemensamma krafter.
Sedan följde vindskyddsbyggande, göra upp eld, hugga ved, fälla träd, nattpromenad till kusten, matlagninng, spökhistorier och att sova under bar himmel. (De tre vindskydden var nästintill obemannade.) Eleverna fick poäng, inte bara för att bygga och samarbeta, utan även för att behaga oss tre lärare:-) Så jag fick bl.a. massage, te, godis och en skön plats vid elden. Gillade faktiskt idén, inte bara för att det kom mig till gagn utan det är lite som Fake it til you make it-mottot jag har på jobbet. Även "falsk" generositet är övning inför att leva den fullt ut.
 Fantastiskt var också att inte frysa särskilt mycket. Jag hade massor av kläder, det fanns två eldar och flera av Andis handgjorda dunsovsäckar till förfogande. Underbart! Inga problem, inga konflikter, bara glada ungdomar och frisk luft. Bara en sån sak som att borsta tänderna i mild morgonluft mitt i skogen.

Väl hemma är jag naturligtvis hur trött som helst, somnade i soffan och har gjort en lista på det absolut viktigaste som ska göras den lilla fritid som är kvar innan jag ska åka och hälsa på Sofia och Linnea i Värnamo efter jobbet på fredag.


Flyttlass, snö och träningsvärk

Har varit i snöigt Skåne och flyttat in hela pappas och Evas bohag i nya huset. Simon trackade mig efteråt för att jag bar för lite, men det kan inte stämma för jag har träningsvärk i både armar och ben. Förutom 700 lådor med böcker och alla delar av bokhyllorna bar Nina och jag ner en anaconda för trapporna, även en likkista i lämpligt format ifall den inte skulle överleva flytten. Sedan bar vi ner en bebiskrokodil, en isbjörnsunge i en säck och två akvarier med flygfisk - väl förslutna förstås. Jag och Simon bar iväg den uttjänta flygande madrassen till containern, liksom två cyklar. Jag skrev lappar där det stod: Ta hand om mig, efter en liten renovering tar jag dig till världens ende. Och: Cykelhusse sökes!  Efter en liten reparation med kärleksfulla verktyg kommer jag att ta dig uppför och nerför, i ur och skur på tur. Efter att ha släpat bort cyklarna som inte ens gick att låsa upp (låset hade rostat eller nåt)  tror jag det är en mer realistisk förhoppning att en trevlig konstnär får vägarna förbi och använder dem till någon kreativ installation.

Klockan 9 på lördagkvällen kunde Simon och jag inte hålla oss vakna längre - trots widescreentv (som vi visserligen bara fick in danska kanaler på), nötter och äpplemuffins. Vilka stadsbarn vi blivit! Dåligt klädda, Simon åkte ner i finbyxor och  tunna skor (!), totalt utmattade efter kroppsarbete och frisk luft! Så mamma och Ingemar hittade barnen sovande i vardagsrummet och kunde knappt tro sina ögon. Nästa gång pappa flyttar har jag nog emigrerat till andra sidan jorden. Men det var en trevlig helg!

Jag hade även glömt mobilen i Göteborg! En mycket obehaglig upptäckt år 2008. Men det är ju skönt att vara onåbar emellanåt och därmed också att vara utan klocka. När jag kom hem hade jag 11 missade samtal, de flesta från okänd/nykänd person som ville ha kontakt.

Årets första julhandling

Julhandling i novemberregn med Simon och Malin




Fikapaus på Condeco med glutenfria chokladmuffinsmuffins och hallonpaj


skumsnö

Igår var jag, Malin och Simon på gemensam julhandling. Tur att jag har en syster med enorm framförhållning för det var faktiskt riktigt skönt att ha klarat av några av de svåraste julklapparna redan i november! Dessutom mys att träffa båda syskonen samtidigt och till på köpet utanför barndomsmiljön - det var nog första gången och gav en extra guldkant trots min huvudvärk och feberhängighet. Vi fikade på condeco tillsammans och passade på att ringa mormor som hade födelsedag. Sjöng 'ja må hon leva' in i mobilen mitt bland allt folk:-) Vet inte om hon hörde oss så bra, men det var kul i alla fall.

När vi just hade påbörjat jakten på julklappar och gick i kompassen och svängde runt hörnet på NK upptäckte vi att det SNÖADE! Vilken fantastisk tajming på vår julshoppingsdag! Det var visserligen vått på marken så snön smälte väl undan tänkte vi och det kändes ju som plusgrader. Men i alla fall! Första snön. 'Åh, en snöflinga landade på min kind!' utbrast jag. Där någonstans böjade jag ana ugglor, den var liksom inte sådär iskall och smältig som brukligt den där snöflingan. Hm, NK, det snöade extra mycket vid entrén, så vi tittade upp: -En skumsnömaskin! Lurade! Det var som mikroskopiskt bubbelbad som yrde i luften, ingen riktig snö alls!
Vi skrattade gott trots att vi kände oss lite snopna. Det fungerade i alla fall för att få fart på julstämningen.

Men nu ska jag nog glömma julplanerna ett tag framöver. Istället ägna mig åt framtidsvisionerande på Grenkvistskolan och pappas flyttlass, och sökandet efter drömlägenheten, och planerande av Marockovistelse, och stickande och drejande och höstläsning.

Stickgrafitti efterlyses

I dagens Metro finns en artikel om fenomenet instickade lyktstolpar och statyer med färgglada tröjor. Mest finns det i Stockholm - tyvärr. Jag tycker gott att Karin Boye utanför biblioteket kunde få en egen halsduk, eller varför inte ett par benvärmare till Poseidon? Du som känner dig manad kan ta en titt på www.stickkontakt.blogspot.com för lite inspiration. Själv ska jag nog öva lite mer innan jag börjar stickar in Göteborg och satsa på julklappar sålänge.

Såg en ung-konstutställning på biblioteket förra veckan. En tjej hade gjort traditionella sjalar och t-shirttryck från mellanöstern. Det allra finaste var ett citat från Irans nationalsång:


Ey namat sarcheshmeye honar

*** KONST STRÖMMAR FRÅN DITT NAMN ***



Det borde man säga högt minst en gång om dagen tycker jag. Undrar om det finns fler lika fantastiska strofer i iranska sånger och dikter. Jag skulle faktiskt gärna lära mig persiska.

En solig helg och honungönskan

Oh, vilken fin helg egentligen. I fredags hade jag verkligen tappat livskraften och somnade vid 7tiden på kvällen. Mycket trevligt att vakna 12 timmar senare, lyssna på musik och sova lite till innan balettlektion. Sedan fick jag åka och byta stövlar som gick sönder och därmed spendera eftermiddagen i Nordstan istället för i keramikverkstan. På kvällen kom Malin från Århus och vi stickade, pratade, åt popcorn och tittade på Den vita masajen.

På söndagen vaknade jag också tidigt, lämnade Malin för ett par timmars keramik, njöt av lite sol och kall blåst och sedan hann vi precis koka höstsoppa på pumpa och elefantbönor, ingefära och färsk koriander och baka morotskaka till Anna-Karin och Sara. Bra söndagsaktiviteter. Fick massage av Malin också:-)

Idag har jag istället halsont, huvudvärk och så otroligt trött och det brukar väl betyda att man blivit sjuk. Jag har inget emot att planera in kommande dygn i sängen. Det skulle även vara trevligt om en honungsburk uppenbarade sig utanför dörren så att jag slipper handla. Gärna dunderhonung -jag skulle inte tacka nej till lite extra styrka på jobbet, men det går bra med den gamla vanliga, från svenska bin som blivit behandlade någorlunda humant, som lenar i halsen också.

Orkidéer

Jag sov hela förmiddagen - det behövdes. Sedan inledde jag dagen med Puccini och pannkakor. Nytt recept -jag testade bovete, bikarbonat, havremjölk, vatten och mosad banan. Lite geggigt men gott. Glutenfritt och veganskt!

Inte mycket av det jag tänkt göra har blivit gjort men, har jag pratat i telefon med mormor och morfar, trevligt, varit på biblioteket, kort promenad i mörker och regn (jag måste snart ta d-vitamintillskott med den här livsstilen, men jag räknar att jag klarar mig tills jag är i Marocko) och förmedlat en lägenhet. Inte till mig tyvärr, men kan ju hoppas att övriga inblandade parter blir lyckliga.


Min rosa orkidé har fem blommor och åtta knoppar. Den är så fin!
 




Och här kommer det minst 19 vita blommor:-)

Lyssnande


För att inte somna på spårvagnen: Desmond Decker

Mjukstart på morgonen: Devandra Banhart

Att njuta eller skapa till: Beethovens stråkar

Kvällsmys (nykomling): Fäbojazz, från Monica

För trall: The ha´o´habrahellia

Att fyllas av: Joan Baez eller Marianne Faithful

Alltid rätt just nu: Lhasa

Till tröst: Gamla älskade barn

För godnatt: Vaggvisa för vakna

För dans: Balkan var ju längesen

Mer av: Reggae

Längtar till: Vilka tror vi att vi är

Regn blir grönt blir skutt

Imorse vaknade jag med huvudvärk efter 5 timmars nattsömn. Så det var lite segt att komma upp. Men okej. Kolsvart utanför fönstret. När jag stod och väntade på hissen hörde jag ljudet av regn och tittade ut - japp. Det var bara några minuter tills spårvagnen skulle gå men jag tänkte att om jag skyndar mig in igen och hämtar paraplyet vid dörren så springer jag sen. Sagt och gjort. Väl ute upptäckte jag att inte bara regnet strilade utan även fördes fram av iskalla kastvindar! Det var medvind så jag sprang lätt som en plätt. Men - entren och genomgången vid Frölunda torg var stängd! Vägen blockerad!
Det är ju lite olika vilken väg man kan ta beroende på om butikerna är öppna, eller bara Hemköp, eller inget av det. Men jag är säker på att det var den vägen jag tagit klocka 7 på morgonarna förra veckan. Renoveringen har väl flyttat runt lite helt enkelt, torget är en byggarbetsplats. Det var bara att vända och springa tillbaka, runt hela köpcentret i regn och blåst och kyla och varför har jag bara tights under den här vida kappan som jag inte ens hunnit knäppa och vad ska jag med paraplyet i handen till och vilken stadsmänniska jag ÄR. Tyckte att det var  riktigt dålig stil av vädergudarna att inte förvarna mig på detta. Jag är inte så svårflörtad, jag gillar oväder. Bara inte just nu. Så jag missade ju vagnen fast att jag bestämt mig för att måndag får jag väl komma i tid till morgonsamlingen i alla fall.

Det kom ju en annan spårvagn. 8an brukar gå snabbt, till Olskroken, men väl där hade jag just missat 53an och fick stå i kallt och blåst och regn i 17 minuter och var nära på att vända om igen och åka hem och krypa ner under täcket, för så frusen och trött och ont i halsen och allt så är jag nog sjuk eller nåt... Det var liksom en kraschlandning i måndagsmorgonen efter en helt underbar helg. Men så tyckte jag att det var lite taskigt att lämna Josefin ensam med bildlektionerna efter lunch.  Så jag åkte till jobbet i alla fall.

Tur var det! För så lugna, fina, tysta och harmoniska bildelever som vi hade, som gjorde sitt bästa och målade härliga vått-i-vått-bilder med gult och blått blir grönt, det har aldrig skådats! För bara några veckorsedan brukade vi vid halv fyra just ha städat klart efter eleverna och vara helt matta, torra i halsen av allt tjabb o tjat och närmast nervvrak till sinne och fråga oss: vad har vi gjort för fel? Nu slutade jag klockan två med ett leende på läpparna och kan knappt vänta tills vi kan hänga upp allt det gröna imorgon. Ljuvligt!

På vägen hem hade det slutat att regna. Hämtade ut glasögon med nya glas efter två veckor med engångslinser, så nu ser jag skarpt igen - om än lite "krokigt".

Sen hann jag med en extra balettlektion. Det behövdes, för förra veckan fick jag och två till bakläxa, dvs stannade kvar för lite extra intruktioner för de där hoppen var bara så svåra så det hjälpte inte att jag kunde för det blev liksom fel ändå. Det var fint med lite privatundervisning av snälla balettfröken förstås.
Idag gick det inte mycket bättre för jag rörde till och kom av och blandade ut och in lite varstans. Men man får väl lov att vara nybörjare också. Det har ändå hänt en hel del på en lektion i veckan under ett par månader.
Vid samma hoppövande idag sa en tjej i gruppen till mig: Jag känner mig som en kanin - skutt, skutt. Och efteråt: Jag måste få till det här - jag vill inte vara en kanin! Vi skrattade, jag liknade balettutövandet vid dressyrhästar och vi skrattade vidare i omklädningsrummet, jag stretchade och hon övade skutt. Hovar och tassar, Klopperiskutt!

Trümmelbachfälle


Vattenfall med glaciärvatten inuti berget, nära Lauterbrunnen, Schweitz.

Facebook måste vara 2000-talets mest utbredda drog!

Jag har varit anti länge, men plötsligt lät jag mig övertalas. Och visst är det rätt coolt, att bara genom att knappa in sin e-postadress vid registreringen, så dyker det upp mängder av namn och bilder på personer man träffat under åren. Sedan ska man klicka runt och lägga till folk i vänlistan. Mer irriterande är det att bli fullkomligt mailbombad av Facebook när alla dessa bekantskaper bekräftat vänförfrågan eller skrivit en rad i min gästbok. Men nu har jag lyckats stänga av den funktionen.

Plötsligt upptäcker man en guldgruva - någon med en sisådär 350 vänner varav en hel drös är barndomskompisar att kontakta på nytt. Eller inte. För har man egentligen någonting gemensamt? Längre? Många gånger är det bara ett klick: "Vi känner ju varandra! Väl?" Andra personer är det riktigt härligt att se livstecken ifrån: "Heeeej! Det var verkligen längesen!"
Det dyker upp gymnasiekompisar, Nyhamnare, bekantskaper - både nära och ytliga, från Kint och Vårdinge. Och så en och annan däremellan.

Så finns ju alla dessa meningslösa grupper att gå med i. Ja, en del är ju användbara, som folkhögskolan t.ex. Annars är ju "Vi som fick saft i sirapsflaska som barn" rätt oemotståndlig. Klockren - om än meninglös. 80-talist-gruppen lockade fram en hel del igenkännande skratt och jag ser fram emot Tjuvlyssnat-gruppen. Jag är med i en likanande på MyBlock, som dessvärre inte är så aktiv. Tror att jag ska citera några sköna lyssningar här vid senare tillfälle. Nyss upptäckte jag att man kan blli ett "fan av avokado". Okej, jo men jag älskar ju faktiskt avokado så...

Första facebook-veckan satt jag timtals i streck och hattade runt bland folks foton och knäppa grupper. Det blev alldeles för lite nattsömn! Så nu har jag tagit mig i kragen och begränsat facebookandet. Särskilt som jag fortfarande är lite anti. "Se det som en övning i självdisciplin" sa Siri. Och jag måste ju erkänna att det är rätt kul också.

Lite i efterhand men...

Obama. Det måste ju vara bra. Så insatt är jag inte, men ändå, intresserad. Tänk att ett enda lands presidentval kan vara så betydelsefullt för resten av världen. Och allt vänster om Bush måste ju vara ett steg i rätt riktning. (Dessutom låter Obamas röst som om den kommer ifrån en någorlunda vettig och sympatisk person jämfört med McCains, som ger mig samma typ av rysningar som Bush.) Annars tror jag att likheterna mellan min världsbild och den ideologi, som en person som röstats fram av amerikanska folket förespråkar, är rätt begränsade.

Jag hörde förresten en intervju på radio, med någon (vet inte vem) som sa att vi ändå ska vara tacksamma för Bush. Att han visat oss vilken förödelse att ha fel person på en sådan post kan få och utan honom skulle kanske inte Obama ha fått komma till.

Forcerad utveckling. Det gav mig bekräftelse på meningsfullheten i tillvaron. Att alla är precis där de ska vara. Även Bush. Även Hitler. Och alla andra diktatorer och maktlystna.

Alperna i augusti


Det dröjer nog innan jag ger mig på att klättra här förstås...

Klättring, rädslor och mod

Igår fick jag följa med på mina elevers gympalektion till Klätterfabriken. Det var så kul! Jag blev liksom alldeles lycklig bara av att se alla klätterväggar, när jag kom in. På med trånga skor (värre än balett), mjuka byxor och sele. Sen försökte jag hålla mig i bakgrunden och hejade på nåra elever, innan det var min tur. En hög pelare mitt i lokalen. Den såg lagom ut. Inte "inåtsluttande" som de väggar några av högstadiekillarna klarade. Oo, jag var ivrig och njöt av att ha klätterskor istället för vanliga gympaskor, barfota eller, jag tror till och med att jag har klättrat i mockaskor med slät sula i brist på alternativ. Det var ca fem årsedan jag sist provade en klättervägg och innan dess ytterligare ett par år, men på mellan- och högstadiet klättrade jag då och då. Mest på Kullaberg med friluftsfrämjandet.

Jag har aldrig varit höjdrädd och igår förundrades jag över det. Det är ju en naturlig rädsla. Jag, som inte är någon naturbegåvning i tillit precis, är fullkomligt trygg med att vilken främling som helst säkrar mig medan jag befinner mig flera meter över marken.

Bara en gång har jag fått panik
. Vanligtvis märker man när man håller på att falla, när man är trött och klättringen är för svår, eller man chansar och sträcker sig efter ett grepp som man inte riktigt når. Men en gång, i en situation med väldigt slakt rep, på väg över en utbuktning eller så, så gled jag plötsligt med händerna, som i en film när någon klamrar sig fast vid ett stup och ritsch. Personen som säkrade mig var också oförberedd och jag föll fritt någon meter och överkroppen slungades bakåt. Det var ju ingen fara - alls. Men på den sekunden hann jag tänka Hjälp nu dör jag! De på marken tyckte att jag kunde ju bara fortsätta med ett nytt försök därifrån jag hängde. Det tyckte inte jag, utan bad ynkligt om att bli nedfirad genast. Skakad och med bultande hjärta. Den händelsen gav insikt i alla höjdräddas situation. Men jag kom snabbt över det.
Det är viktigt att våga igen. Efter att man ramlat av hästen, kantrat med kajaken, fallit från klippväggen. Det är viktigt att våga överhuvudtaget. Oavsett om det handlar om att hoppa från hopptornet, ta kontakt med människor eller gå till tandläkaren. Men det är ju lättare sagt än gjort - särskilt för mig som aldrig blivit allvarligt skadad.

Jag minns en annan klätterhelg på Kullaberg. Det var en ovanligt stor andel av gruppen som var rädda, för klättring, höjder... De utmanade sig själva och gjorde framsteg efter framsteg och övervann sina rädslor. Jag tyckte att det var nästintill orättvist att inte jag hade de där utmaningarna på samma sätt.
Som tur var skulle vi utforska lite grottor också så jag fick chansen att kurera lite klaustrofobi istället. Jag tog mig ut ur Trollhållet (en ganska stor grotta med sluttande golv och tak och dolda ingångar) genom den svåraste, mest trånga utgången som, om jag inte minns fel, kallas för likkistan. Även då med paniken fladdrande i bröstet och ett medvetet förträngande av tänk-om-jag-b-tankenli-fast-här-tanken.
 Sedan fanns det en trång passage under ett klippblock som man kunde åla sig igenom. Den gav jag mig också i kast med. Redan då praktiserade jag mental träning, utan att veta om det. Efteråt var jag nöjd med att ha fått min beskärda del av utmaningar under helgen, minns jag.

Och så var det gårdagen. Det var en lång väg uppför klätterväggen, som fick armarna att skaka och blev riktigt flåsigt halvägs. Jag försökte minnas. Använd benen. Våga chansa. Res dig upp så hittar du nya grepp. Jag ville inte ge upp. Även om det var nära. Två meter från toppen tänkte jag att har jag kommit så här långt så måste jag göra det sista också. Och så stötte jag huvudet mot taket och kunde njuta av att studsa nerför.
Ett försök till blev det innan timmen var slut. Då på en kortare, "bucklig" vägg. Den var lättare, och rolig att klättra. Jag kom ända upp där också. Efteråt var jag hög på adrenalin och rik på energi som varade resten av dygnet. Två etapper uppför en vägg - mer än så krävdes det inte. Det här måste jag fortsätta med! Klätterskompis sökes alltså... Jag har ett par kandidater redan förstås.

Och så var det eleverna. Tuffa, stökiga killar som inte passar in i skolmönstret var hur lugna och fina som helst på Klätterfabriken, med exemplariskt uppförande! Lilla försiktiga tjejen med höjdrädsla bestämde sig i sista stund att ge en av de lätta väggarna ett försök - och klättrade flera meter med glans! Och 14-åringen som aldrig får vara bäst på något tycks det, kom runt hörnet och ropade Jag klarade det! till mig.
Varför finns det inte fler alternativ till vanlig skolgång???

vinterminne


Strandsol en vinterdag förra året i Nyhamn

Dialektskillnader

På bussen i morse (hur kommer det sig att jag inte cyklar till jobbet längre?) tänkte jag ut skånska ord.

Håsor Lomma Solla Sotta Kränga Mög Skula Hialös Rabbor (?) Hyllebär Spink Påg Glutta Rälig Fjöla Nällor Rent

Skula är nog det mest användbara ordet. Det finns liksom ingenting annat som betyder att-stå-i-skydd-för-regnet-och-vänta.

Hialös är ett härligt ord. Morfar sa något i stil med Du är ju rent hialös tös!, till Malin när hon var liten. (För upplänningar så är översättningen: Du är ju alldeles tokig/vild flicka!) Är tossig skånska förresten?

Jag säger fortfarande Fläderblom och Hyllebär, vet inte hur det kommer sig, kanske för att mormor kokar hyllebärrssaft medan fläderblomssaft introducerts av föräldrar. Hylle är kanske danska snarare än skånska förresten.

Kränga har nog gjort upphov till den roligaste förväxlingen i mitt liv. I en ordbok står synonymer som luta, slänga hit och dit. För mig är kränga däremot att vräka i sig, ofta stora mängder av något onyttigt. Alltså blev jag inte så lite förvånad när någon på Vårdinge föreslog att vi skulle kränga några akvareller. What? Äta våra målningar på öppet hus dagen?? Så nu har jag lärt mig att det även betyder att sälja.

I Skåne kan man få en spink i fingret, i Stockholm får man en sticka och i Göteborg en flis.
Och visste du att pjett (skåne), kull (Sthlm) jage (Gbg) är samma lek?
När jag gick i skolan åt jag i matan, i Göteborg äter man ju i bamba.
Jag skulle också tro att tyken och dryg är samma egenskap, men i Skåne verkar det inte finnas varken tykna eller dryga personer för jag kommer inte på någon bra synonym. Katig kanske?

To be continued....

Kom gärna med förslag på fler dialektala ord!

Betraktelse av novemberkylan

I söndags morse vinkade jag av Kasper, 9 år och mamma Monica på hållplatsen. Värmd av helgen. Sedan gick jag en härligt frisk vinterpromenad i nästan en timme innan jag gick hem för second breakfast med varm choklad. Igår när jag gick av bussen till jobbet tyckte jag det var så synd att den stannade alldeles utanför skolan så att jag inte fick vara utomhus - det var så ljuvligt frostigt!  Idag är det fuktig, dimmig kyla som tränger in i märgen. Jag tror att jag har frusit hela dagen. Genom jeans och kofta. Hu...
Jag tror helt klart att Göteborg har landets sämsta vinterklimat, generellt sett. Rått, blött och kallt. Förutom vintern 05/06 då marken och träden var vita i flera månader. Jag gillar vinter, kanske inte riktigt lika mycket som höst, men ändå. Mars är nog den tråkigaste månaden på året. Då jag är som tröttast på vintern och det är fortfarande långt till sommar. Jag är dålig på att uppskatta snödroppar och tussilago, för att vara svensk, jag.
Skulle kunna skriva en lovprisning till fenomenet årstider, men det har sofia gjort så bra före mig så jag citerar henne vid ett senare tillfälle istället.

pace of the drummer



If a man does not keep pace with his companions,

perhaps it is because he hears a different drummer.

Let him step to the music wich he hears,

however measured or far away.

Thoreau

RSS 2.0