Balettskor!

Jag lovar att jag inte ska bli en i mängden som skriver detaljerade beskrivningar av senaste shoppingrundan och fotar alla inköp, i bloggvärlden...
...men, jag säger bara Balettskor! Jag blir lycklig!

I somras fick jag en galen idé att börja dansa balett. Jag tänkte att kanske man inte måste vara jätte vig och jätte smal och börja när man är fyra år och träna tjugo timmar i veckan. Så jag kollade upp lite och hittade en nybörjarkurs i klassisk balett för vuxna med prova-på-lektion följande dag. Skyndade mig alltså dit innan jag blev alltför nervös. Det var ju helt underbart! Meditativt, roligt och en stor utmaning narturligtvis. Visst känner jag mig som en flodhäst ibland men vad gör det -jag älskar det!

I måndags sa Simon: Du har börjat skriva på en blogg och du går på balett...! med en omisskännlig ton av misstro i rösten, han undrade nog vem som kidnappat hans storasyster.

Nu har jag alltså, efter att ha dansat i strumpor köpt ett par balettskor att träna i. (Tåspetsskorna får vänta några år.) Jag har funderat hela terminen på vilken färg jag ville ha och när jag fick frågan i affären (-vill du ha svarta, vita eller rosa?), så vågade jag inte stå där och vela utan svarade: vita, eftersom det var det jag lutade åt senast. Det blev bra.

Sedan när jag skulle köpa tandborstar på apoteket efteråt, passade jag på att välja omsorgsullt blandningsförhållande av färger i förpackningarna.

   

Man fick sy fast resårbanden själv och det var mer pyssel än jag hade räknat med. Fyra stycken centimeterlånga sömmar verkade ju enkelt, men det gällde ju att mäta rätt och jämnt på båda fötterna och göra det snyggt och diskret helst också. Dessutom var det så många tyglager att nålen böjdes och tråden gick av ibland. Men nu sitter allt på plats!


Jag har övat hela sommaren på att inte raka mig, men till balett gör det sig bara inte med håriga ben. Än sålänge har jag löst det med täckande kläder:-)

glasyrexperiment



Jag låtsas att det var meningen att glasyren skulle bli så här, det blir roligare så. Tina säger att glasyren "har krupit", det kan visst hända när godset är dammigt. Och ljusblått och svart rinner alltså ihop - effektfullt!
Jag tycker ju om när det blir som jag har bestämt - glasering är ett utmärkt övningsområde för att släppa på kontrollen.


Equalism



Mamma rekommenderade en bok hon läst. Förklädd till man - en kvinnas studie av männens värld av Norah Vincent. Sa att den var så intressant den här boken. Att man tänker inte på de skillnader som finns mellan män och kvinnor, man ser dem inte och därför accepterar man som om ingenting...

Jag har aldrig kännt mig könsdiskriminerad. Jag kallar mig inte feminist. Visst står jag för rättvisa, jämlikhet, lika värde. Kvinnors rättigheter att göra karriär, bli chef, tjäna pengar, ta plats... Men MINST lika viktigt är mannens rättigheter att visa sina feminina sidor. Att kunna gråta på jobbet, att sminka sig eller ta på sig en kjol när man vill, att prioritera sina barn, sitt hem, att vara anpassningsbara, mjuka, följsamma, osäkra... utan att ta skit för det.  Får de det? Strävar vi efter det?

Jag var alltså inte så sugen på den här boken, men tog den med som färdlektyr - den var bättre än väntat upptäckte jag på bussen till Helsingborg. Sedan var jag tillbaka i jobb, i vardag, i Göteborg och läste inte på några veckor. När jag nu gav den här boken en chans blev jag fast!
Norah, en lesbisk skribent, klär ut sig till Ned, som söker jobb, dejtar, går med i ett bowlinglag, infiltrerar ett munkkloster...
Ned blir bemött. Norah tolkar.

Jag har en tredjedel kvar att läsa som jag förväntansfullt ser fram emot.

PS!
Någon på Klint sa ungefär så här:
Om vi hade haft andra värderingar så hade jämställdhetsdebatten varit helt annorlunda. Om vi hade värdesatt socialt liv och stora kontaktnät framför hög lön och chefspositioner, om t.ex. nära relationer värderades högre en makt, då hade kvinnor utgjort det starkaste könet.

Om det att ha nära vänner, bli uppvaktad, ha tid för sina barn och kunna prata om känslor, vore de främsta tecknen på ett lyckligt liv, då skulle förmodligen kvinnor ha bäst förutsättningar att lyckas.

Änsålänge värderar vi manliga förutsättningar högst och änsålänge har kanske den manliga delen av befolkningen flest fördelar generellt (för att inte tala om globalt!) sett. Jag är övertygad om att bådadera håller på att ändras.

Topp tre

FRUKOST
1.
Sojayoghurt med frusna hallon, frön och havregryn
2. Färsk papaya med rismjölk och bovete-cornflakes
3. Majsbröd (majsmjöl, vatten och salt utplattat i stekpanna) med smör, och fruktsallad.

PÅLÄGG
1.
Avokado med örtsalt
2. Skivad kall potatis med salt
3. Tahin och getost eller fetaost

TESORTER
1.
Starkt yogite med lite mjölk och honung Alltid lika gott
2. Afrikanskt blomte (svart och plain) Nykomling
3. Gunpowder, (grönt, rökt, köpt i kinaaffär -mellanförpackningen "special gunpowder" är godast) Hängt med sedan 8 år tillbaka

TRANSPORTSÄTT
1.
Cykel - nedförsbacke, medvind, uppehållsväder, plusgrader
2. Tåg - med skönt säte i färdriktningen och tomma platser mittemot och intill, fotstöd, fönsterplats
3. Båt - eller kanot, eller simtag, fint väder

Jag har drejat en tekanna!!

Den fick komma hem i veckan, vitglaserad och klar. Det var som att ta ett första steg från nybörjarstadiet till avancerad drejning. Att manövrera en tillräckligt stor klös, få öppningen att hålla utan att säcka ihop, locket att passa, pipen att hamna rätt. Det är betydligt mer meck än vad man kan tro. Men jag är stolt. Det går att hälla te i den och sedan över i en kopp utan att det droppar eller att locket ramlar av. Det känns som att ha klarat eldprovet.


Sommarminne


Sol ute, sol når in
Sol i hjärta, sol i sinn

fundering över fokus

Nu är det höstlov och en regning söndag sitter jag vid datorn med gott samvete. Jag har inte planerat in vare sig Stockholmsbesök eller något annat jag skulle passa på att göra när jag blev ledig. Istället kanske det blir tid att sticka vantar i soffan, komma igång med keramiken, träffa bror och sova ut...

Igår på sushibaren vid järntorget, brevid två stora översvallande blommor med samma ljusrosa nyans som väggen, skrev jag:

Kommer jag alltid att identifiera mig så starkt med det jag gör att allt annat hamnar i periferin? Så att jag kommer i tvivel om vem jag är och vad jag gör när jag inte har det där engagemanget i omedelbar närhet. Ledigheter blir till identitetsvacklande. Jag måste bredda mig. Eller rättare: ha fler fokuspunkter, tre-fyra stycken istället för att kastas mellan en och hundra. Tre överskådliga områden i livet, sammanhang där jag kan vara mig själv. För samtidigt som jag går så upp i ett jobb så är jag splittrad i det mesta annat. Kanske just därför, för att det är vid sidan om.

Jag vill vara; - i vänskap, i keramik, i målning, i dans, i naturen, i skrivande. Också. Och i resande. Och alltid vara jag.
Det var den där bloggen. Jag ska bara erkänna mitt behov av att synas, höras, bli läst. Att vara som alla andra som också vill stå i rampljuset. Men det vill jag ju inte. Ändå jo?


Kanske är det bara så här det är, att ha MC och Pluto i konjunktion.


Veckans insikt: Jag tycket om att bli kallad vid namn. Av elever, av vänner och bekanta. Det är ett erkännande, en bekräftelse, att jag finns och är delaktig i någon annans liv. Nämnd vid namn.

Tanken föddes i somras.

På resande fot har jag ett enorm behov av att skriva och det är lätt att sätta sig ner och göra det. Jag önskade skriva lika mycket hemma. Ett forum att samla alla de där små anteckningarna  från skrivböcker och block, att sätta ord på tankar, iakttagelser, upplevelser. Och att dela dem... 

Anna-Karin uppmuntrade. "jag tycker du ska ha en blogg -det skulle vara jätte roligt att läsa".
Jaha, så trendig är jag. Vare sig jag vill eller inte. Som 80-talist är jag ju nästan född till att basunera ut mitt privatliv på nätet. Och eftersom jag änsålänge inte är medlem på Facebook och eftersom jag tröttnade på Lunarstorm när jag var 18, så. Jag börjar här, alltså.

Dessutom, -om jag ska bli författare som pensionär så är det lika bra att sätta igång och skriva redan nu.

RSS 2.0