Inspirationens outgrundliga vägar


Solnedgång från fönstret.

Igår eftermiddag kändes kursen tråkig för första gången. Jag var sååååå trött! Teater är helt enkelt inte det främsta jag vill i livet, -det finns så mycket annat också! Och jag hade inte lust att utforska topografin... Jag vet ju redan att det känns annorlunda i ena änden av rummet jämfört med andra, att en rak väg från punkt a till b känns annorlunda än en krokig. Sånt tänker jag ju på ändå, liksom. Och jag orkade inte utforska mer...

Sen på kvällen var Siris vän Jonatan här och hade workshop om Emotional Freedom Techniques. Det var däremot väldigt intressant. Det går ut på att man befinner sig i en känsla genom att tänka/fokusera på/formulera den och knackar samtidigt på punkter längs kroppens energibanor (aku-punkter) och frigör därmed blockerad energi. Detta kombineras med  vägledande samtal med en terapeut. Jag fick ett väldigt positivt intryck! Och ett stort förtroende för Jonatan.

Idag har jag varit FULL av energi och hängivet mig i träning mot utmattningens gräns med syfte att öppna sinnesorganen. Kontaktimprovisation och frigörande dans med ögonbindel. Gruppimprovisation.
På eftermiddagen fick vi se en film från en skola i Indien där volontärer bedrivit cirkusskola. De har öppna projekt och det verkar som ett ypperligt ställe att åka och volontära lite, jobba med barn och unga, bo och äta vegetariskt och kombinera det med möjligheter att resa runt. Det känns som en dörr öppnas för att åka till Indien i framtiden!

Helgens fina människor med solsken i blick

I lördags  trotsade jag förkylning och feberns efterdyningar och åkte med tidiga (och enda) morgonbussen för att träffa Daniel och Aron i Stockholm. På pendeln fick jag sällskap med Max, min huskompis på Tallås, som skulle flyga till Lund. Vi pratade hela vägen, om skolan, lärarna, samhällets framtid och kommunism. Intressant.

Sedan mötte jag först Aron, sedan Daniel på centralen. Vi började dagen med second breakfast på Vetekatten.

  Daniel



Sedan åkte vi till Sundbyberg för att titta på huset och området Daniel ska flytta till om en vecka. Det verkade trevligt.
På vägen såg jag en fin cykel:






Aron och Athena i rulltrappan. Hur sött som helst!






Det var otroligt vackert vårväder och Stockholm visade sig från sin bästa sida.



Magnolian höll just på att slå ut.




På Hermans var det Mellanösterntema på buffén. Falafel, hoummus, grytor och massor med gott. Eftersom maten var galet god och dessutom kostade över 150 kr, så åt vi hur mycket som helst - jag blev proppmätt!



Min och Arons mat



Sedan åkte vi hem till kollektivet som Daniel bor i. Det låg lååångt, lååångt bort, söder om Västerhaninge. Men resan var väl värd mödan. Vi kom till ett stort härligt hus, befolkat av människor jag träffar max en gång per år på Klint i vanliga fall. Nu upptäckte jag att de existerar och lever för fullt även utanför Klintsäsongen.

Aron, Andrew och Anne i trädgården


Fiolbyggare i samspråk.


Daniel stekte pannkakor till mig och alla drack te och och pratade tillsammans på kvällen. Hur mysigt som helst.
Sedan fick jag en säng i eget rum att somna gott i.

På natten drömde jag om förhäxade leksaker som skapade kraftfält som upphävde tyngdlagen. De var väldigt spännande först men blev tillslut så farliga att vi var tvugna att gräva ner dem och hoppas innerligt att de skulle hålla sig i jorden.

På morgonen satt jag i en stol med fönster åt tre håll och sol som sken in, och skrev drömdagbok. Sedan fick jag kollektivhirsgröt och Annes te och Daniels överblivna pannkaka till frukost, som jag mådde gott på hela dagen.

Jag hade gärna stannat i en vecka och gärna följt med på skogsutflykten som alla gav sig iväg på, särskilt när Robert och Antonia också dök upp på perrongen 1 minut innan mitt tåg skulle gå. Det hade varit hur härligt som helst - men troligen hade jag bara fått feber igen och kanske inte kunnat gå på teaterträningen i veckan. Så det var nog bäst som det var.
Dessutom skulle jag ju träffa Frida!
Jag fick sällskap även den här tågresan, av Astrid som är syster till Anne och Ingrid. Så nu känner jag nästan hela familjen! Vi pratade om Marocko.

Sedan njöt jag till fullo av söndagsshopping på Söder. Jag hade gärna gått på stan en hel helg - minst, det var riktigt svårt att slita mig. Bara sol, lugnt på gatorna, spännande affärer. Jag fick säga till mig själv på skarpen för att inte göra av med alla pengar på onödigheter. Men jag behövde faktiskt uppdatera träningskläderna lite.
En ljuvlig sallad åt jag till lunch, med avokado, keso, fetaost och massor av fräscha grönsaker.

Sedan lyckades jag slita mig och åka hem till Frida och Ola. De hade en underbar lägenhet, med högt, högt i tak och öppen planlösning plus några mindre rum. Det är en före detta skolbyggnad de bor i - ett ombyggt klassrum. Frida bjöd på te och muffins och vi pratade i soffan och tittade på stickning vi bara sett på bloggbilder tidigare. Papegojan Hugin höll oss sällskap. Jätte mysigt! Det var minsann svårt att slita sig därifrån också.
Hugin och Frida

Tillslut tog jag pendeltåget tillbaka till Vårdinge, två timmar efter att sista (och enda) bussen gått. Jag fick lift först med en föredetta skolkamrats man och efter en liten promenad med en annan man jag troligen fått lift med tidigare när jag gick här. Vi kände igen varandra!

Kort sagt har jag haft en helt underbar helg!

Flunsan och dynamiska grunduttruck


Ibland vill man bara ligga i solen och ha det skönt. Prata omnågot intressant eller bara lyssna på fågelkvitter.

Ibland vill man springa sig trött och mjuka upp lederna och hitta nya rörelsemönster.

Man vill sjunga och skratta och väsnas...


Istället har jag feber, skrällhosta som svider i halsen, tungt huvud och hjärtklappning efter fem minuters aktivitet.
Fysisk teater är en mycket olämplig kurs att bli sjuk på. Jag tyckte att jag var frisk i tisdags och kunde vara med som vanligt, ja, jag gjorde ett tappert försök redan i måndags, även om energin tog slut  innan lunch. Bakslag! Så nu ska jag försöka vila upp mig. Innan helgen dessutom, som är fullbokad med trevligheter.
Till någon tröst är det att vara i gott sällskap. Vi hostar och snörvlar i kapp på skolan. Vi förbrukar ingefära som aldrig förr... Och turas om att ligga bland alla väskor och kläder på scenen och titta på vad resten av gruppen gör ute på golvet. Jag steg upp för att vara med och kasta mig bakåt från stegen, och regissera tempot i improvisationsrörelser. Amanda tvåa! Dasha sjua! Tuva fyra! Sedan somnade jag till på scenen och vaknade harmonisk men förvånad över att klassen fortfarande höll på med övningar. Det är ödesdigert att missa en halv dag! Måste vara någon liten influensa som går här. Men åh, vad jag längtar efter att den går över...!

Igår var vi i Stockholm och såg en makaber enmansföreställning med dockor, på Dansens Hus. Den innehöll dock ingen dans. Istället väckte den livliga diskussioner efteråt. Var den bra eller dålig? Stark? Äcklig? Oförståelig? Tankvärd? Berörande? Ett skämt?
Förutom att bli omruskad var det trevligt med en utflykt, äta falafel, kaffe och biskvi på stan. Och titta på människors dynamiska grunduttryck. Det finns åtta grungkombinationer sammansatta av ytterligheterna; riktad-flexibel, plötslig-uthållen och lätt-stark.
Viftande rörelser är lätta, plötsliga och oriktade/(flexibla)
Slående är starka, plötsliga ochr riktade
Vridande är starka, uthållna och hm.. var det riktat eller flexibelt?
De andra uttrycken är; Piskande, Hackande/baddande, Flytande/svävande, Pressande och Glidande.

Det skulle vara jättekul att sitta på stationen och kategorisera kroppsspråk på förbipasserande!

Tur-turer, halsont, iskalla vindar och balkongstickning


I fredags skrev jag som min facebook-status:
fysisk teater är verkligen fysisk, begreppet mörbultad har fått en helt ny innebörd!

I lördags skrev Siri, på sin facebook-status:
inser den sanna betydelsen av "mörbultad" efter första veckan på fysisk teater-kurs...


Ha, ha, ni förstår hur vi haft det:-)


Bildbevis på mitt enorma blåmärke på låret. Det har samma storlek som en handflata utan fingrar men med tummen, ungefär :-) Höftbenen har färgats lila efter att ha svängt runt på golvet med "shwung".


Jag har åkt på halsont och feber och sov halva lördagen men var så inställd på att åka till Stockholm och få miljöombyte att jag liftade dit på eftermiddagen. Först fick jag åka till Gnesta med en tjej som visade sig gå Konst och Hantverk på Vårdinge, vi hade bara inte sett varandra under veckan som gått men hade onekligen endel att prata om. Sedan fick jag lift med en man som ställde in sin visit i Hölö och åkte hela vägen till Stockholm, eller i alla fall inom tunnelbaneavstånd från centrum.
Det var iskallt igår! Jag hade sjal, jeans, benvärmare och fyra tröjor, varav två stickade - den ena en lång kofta under kappan och ändå frös jag hela tiden och köpte vantar på HM. Och det berodde inte bara på febern! Det kan inte ha varit många plusgrader! Jag trodde det var vår nu!
Stockholm kändes så litet, en lugn lördag innan löning i centrum. Tidigare tyckte jag att Stockholm verkade minst 7 gånger större än Göteborg men nu var det pyttelitet. Kanske för att jag senaste två månaderna navigerat i Paris och Madrid på några få timmar vardera och sedan hållt till i kaotiska Casablanca.
Egentligen är det jätte dyrt att åka till Stockholm med nuvarande kollektivtrafikspriser (förra gången på Vårdinge var det billigt nästan hela året) men på hemvägen stämplades bara två klipp på min remsa, trots att jag sa att jag skulle till Mölnbo (det berodde väl på att jag stod på fel station där inga pendeltåg gick, men sedan jag kastat mig på t-bana till centralen och vidare till tåget, så kom jag inte förbi något mer ställe att stämpla utan rusade bara genom grindarna för att hinna i tid). I Mölnbo, just när jag förberedde mig inför en två timmars promenad i iskyla och fallande mörker med minimala utsikter att få lift (den lite mer trafikerade vägen tar ännu längre att gå) så stannade en bil med en barnfamilj. De hade aldrig varit på folkhögskolan, trots att de bott flera år i trakten, och de tog en omväg för att köra mig så gott som till dörren. Jag guidade barnen i rekordfart från baksätet, när vi körde in på området: Där är skolan, och den där kupolen kallas för Kapellet, och där är träverkstan och tusen tack för skjutsen och ha det bra....!
Mitt miljöombyte kan summeras med 22 kr i resekostnader och medförde bekantskap med tre trevliga bilister. Jag har sån TUR!!!


Det här är mitt och Siris rum


Här sover jag. Har just möblerat om för att få väggar omkring och lugn sömn, samt ryggstöd när jag sitter och stickar. Innan låg madrassen mer mitt på golvet.




Idag har jag städat i gemensamma köket (det behövdes!) och tvättat svettiga träningskläder och gjort potatismos. Och så satt jag på Tallås enorma balkong och hade en härlig mysstund i eftermiddagssolen.


Titta förresten gärna in på Sticka Utan Fika, som uppdaterats de senaste dagarna. Frida har bl.a. färgat garn med amerikansk saft!

FYSISK teater


Nu är Vårdinge - igen.
Sara och Leif skjutsade mig ända fram och vi drack kaffe vid sjön och pratade. Allt är så otroligt välbekant men annorlunda. Jag fick ett fint rum på Tallås som jag delar med Siri, som jag bodde i samma hus med under folkhögskoleåret och som nu går samma kurs. Det är underbart att ha en vän som förstår här. På Tallås är stämningen god och disken står framme och det är nästintill omöjligt att hitta en djup tallrik, stor kopp eller ren gaffel. Det står jag ut med i fyra veckor.
Vårdinge är också: mjuk mossa och granskog, att sitta vid sjön och titta på kluckande vatten och gyllene vasstrån. Att bli serverad god vegetarisk mat och många koppar yogite med soyamjölk och råsocker. Den nya kocken visade sig dessutom vara en bekant från Klint. Visst är det konstigt att det annars inte är samma människor här, men ensamhetskänslan går över och starka minnen blandas med nya bilder.

Och kursen. Den heter ju fysisk teater och är sannerligen fysisk. Jag har nog aldrig haft så ont i kroppen; träningsvärk, blåmärken, stelhet och ömhet både här och där i kombination med en mental utmattning. Begreppet MÖRBULTAD har fått en HELT ny innebörd! I onsdagds, efter andra dagen kände jag ungefär, att nu lägger jag mig ner och dör. Redan efter lunchen när vi började klockan två hade jag nått gränsen för vad jag orkade under den dagen och då var det bara att fortsätta i tre timmar till! Det är jag glad för att jag gjorde, nästa dag hade jag en helt annan ork och ny energi.

Vi springer i grupp, utomhus mellan åkrar och skog, tätt tillsammans i takt, eller inomhus, ibland i par då en leder och den andra blundar - jag älskar att springa och blunda! Men andra tillitsövningar har jag svårt för, åtminstone om de inbegriper att slappna av i alla muskler, som när vi leker sjögräs. Vi ropar alfabetet, artikulerar varje bokstavs eget ljud i takt med fötternas tramp mot golvet. Vi rullar runt på golvet i olika rörelsemönster, ihopkrupet-utsträckt-slingrande-vändande, sittande och tillbaka igen. Första gången vi övade dessa rullningar (och det var innan jag var full av blåmärken och ömma muskler) tyckte jag att vi höll på en evighet och ska vi inte sluta med det här tråkiga rullandet någon gång! Men de senaste två gångerna har jag fattat snabbt den nya tekniken och idag njöt jag av att rulla mask och svänga upp till sittande...
Vi har lyft varandra på alla tänkbara sätt, övat akrobatikgrunder, kastat oss bakåt från en stege i gruppens infångande armar... Vi har också tagit oss över bord på alla tänkbara sätt, hoppat, hjulat, rullat. Helst ska det vara ljudlöst och jag tänker katt och lyckas faktiskt ta ett skutt upp på bordet men på vägen ner säger det duns-duns. Sedan en tjej i gruppen kraschlandat rakt in i sitt bord och dragit axeln ut led (den hoppade rätt igen efter en stund som tur var) så har de som inte tidigare hade det, nu utvecklat en skräck för de där hårda borden. Jag stod alldeles intill när det hände och har en obehaglig filmsekvens som rullar upp i slowmotion i huvudet då och då.
Vi citerar text på alla tänkbara och otänkbara sätt, för att få in den i kroppen. Mitt huvud och ögon har betydligt lättare att lära sig text än vad kroppen har. Men jag gillar att rabbla den t.ex. nasalt eller i mina högsta toner. Snart kan jag i sömnen:

Jag tecknade i luften, konturen av den älskade.
Han som kvävt och svikit.
Och jag flög som en fjäder bakom hans hand,
skälvande och undergiven.
Som vanligt var Alhambra försjunket i tystnad,
då han skrek över gator och torg,
skrek som för att väcka till liv den döda staden:

Vakna pelare, arkader, paviljonger
Vakna ni runda, lysande torn
Vakna Kabyl och legend!

Tanken är att man inte ska lägga in någon känsla eller gestaltning i texten förrän den sitter som ett rinnande vatten, i kroppens rörelser och inte i den vanliga minnesbanken.
Vi har också tittat på inspelade teaterföreställningar, mest från teater Sláva, som är otroligt inspirerande. Uppgifter att skriva ner iakttagelser eller disskutera vad vi sett. Sedan är det artiklar som ska läsas. Fullt upp med andra ord! När jag ätit kvällsmat och duschat är det sängdags.

Nu är det helg och välbehövlig fritid och vila. Kanske åker jag till Stockholm. Jag ska i alla fall ha sovmorgon!

Resumé och tankar från flygresan

Jag skrev en massa på planet, om allt som varit och skulle komma. Där i ingenmansland mellan länder och tidszoner, passade det bra med eftertanke.

Förutom alla stunder med Ingrid, är det dagarna i öknen som jag tänker på. Fortfarande.

Så här på flyget, hemåt, är det bilder av tuaregkillarna i öknen som dröjer sig kvar. Jag är värmd och längtar och känner mig tacksam över mötena som blev så fina! Jag önskar mig mer. Alla andra fina platser och upplevelser i Marocko känns som alldagliga - om än väldigt trevliga - resminnen. Ökendagarna nådde längst in i själen. Jag minns färgerna, sanddynernas linjer och känslan av sval eller varm sand mot barfotafötter. "Feet nomad!" sa Saïd uppskattande, med ett grepp om min fot som börjat få hårda trampdynor. Jag älskade den lugna gästfriheten, välbehaget, tryggheten.
Ahmeds gröna ögon, att vara tysta tillsammans samtidigt som förvissningen om att vi hade kunnat prata om allt mellan himmel och jord. 
Jag övervägde faktiskt att göra en Corinne Hofmann, ni vet Den vita massajen, -hon som lämnar livet i Schweitz för att bo i en hydda i afrika med sin massaj. Men till skillnad från henne, gav jag mig själv lite betänktetid innan jag bestämde mig för att ge upp hela mitt liv...

Så lille Hassans tillgivenhet och intresse för mina böcker och bilder. Jag hoppas att han sitter och ritar i tältet. Yossufs kamratlighet, ung och mogen. Younes som säger "Take your time" i alla lägen. En sån skön inställning. Service minded och trevlig.


Många andra ljuvliga stunder har också funnits. Att måla på stranden i Essaouira. Idyllen i Ouzoud. Hisnande resa över Atlasbergen. Keramikverkstan i Safi. Att dansa med Laila och Esma. Dignande hantverk i Marrakech. Blå dörrar i Chefchaouen. Citrusträd. Mandel. Oliv. Galopperande hästar på stranden i solnedgången. Enorma turkosa vågor som slår mot klipporna rakt under mig. Sprakande stjärnhimmel. Tunga, varma filtar. Chaouens hammam, med leende förklaringar och len värme. Yoga hos Christina. Jihads rundvisning på skolan. Teckningsstunden med vin och det långa samtalet med Iman. Gungande på kamelryggen. Fotografera med Ingrid. Moskéens fantastsiska arkitektur. Gapskratt i samförstånd, med Nadja. Hadj berättelser om Sverige, med te i sofforna. Rachidas omsorger. Roliga samtal på franska med taxichaufförer, eller ilskan över att bli lurad, kränkt, diskriminerad. Att sova tryggt på alla platser. Dricka färskpressad apelsinjuice. Leka kurragömma med Elin och Alma efter att ha hälsat på alla hästarna. Att somna under olivträd i paradisträdgården. Mustafas öppna samtalsämnen på bussen. Ashlee och Scotts som skrattade gott åt min hammam historia...

Jag visste innan jag åkte hemifrån att jag hade en bra upplevelse, fritt från missöden, framför mig. jag kände det på mig, -att jag skulle ha tur.




Finbesök

Idag kom Anna-Karin på besök. Det var bra för då slapp jag att packa, men ännu bättre var det att träffas igen efter lång tid. Vi gjorde smarrig fruktsallad (eftersom stans bästa italienska glassbar som funnits i mina hoods hade blivit pizzeria!) och promenerade i aprilsolen och tittade på min marockanska keramik och läste på bipacksedeln till eyelinern att den inte bara åstadkommer sparkling eyes utan även botar diverse ögonåkommor; eye weakness, tears, eye dirt, scratching, redishness etc.
Vi ställde oss en smula tvivlande...



Nu har förra inlägget fått bilder också, på Saras fina butik t.ex. Men jag skulle inte haft teleobjektiv...

Från Casablanca till Göteborg på 16 timmar

Det är konstigt det här med flyg. Klockan 6 på morgonen åkte jag från Casablanca och tittade på soluppgång i grått och guld. Några timmar senare var jag i Bryssel, åkte in till centrum där jag åt ovanligt smaklös kinamat, solade på ettt torg och köpte ett par oranga byxor (orange har varit min fulaste färg länge men någonstans måste jag ha ändrat mig och de här var ballongiga och fina och jag blev helt förälskad). På fyra timmar hade jag gjort av med lika mycket pengar som under fyra dagar i Marocko!! Belgien är ett dyrt land... Ytterligare några timmar senare satt jag och drack te med Aron i Göteborg. Han överraskade mig med att möta mig på Landvetter, på väg mellan Klint och Norge. Just när jag  kom ut med min tunga ryggsäck och tittade på alla människor som stod och väntade och tänkte somliga blir mötta på flygplatsen av personer de känner som har bil och hjälper till att bära väskor så fick jag syn på Arons välbekanta ansikte. Gissa om jag blev glad!!! Han bjöd på fika i Vasastan och vi hade ett långt fint samtal innan jag fick skjuts ända fram till dörren. Så lyxigt!

Bagaget som jag varit nervös för checkades in utan en blinkning, 24,5 kg trots att gränsen var 20 och jag behövse varken betala övervikt eller checka ut och in i Bryssel, inte ens vänta vid rullbandet på Landvetter, ryggsäcken låg snällt och väntade på mig och var det första jag fick syn på när jag kikade ner i ankomsthallen genom ett fönster. Fantastsikt!
Däremot måste den ha genomgått en synnerligen omild behandling på resan för när jag packade upp i morse upptäckte jag att den översta keramiken gått i kras. Jag blev ledsnare och ledsnare för varje krossad skål jag plockade upp, framförallt den gula salladsskålen som var så fin. Men sen upptäckte jag att det jätte stora fatet klarat sig, tillsammans med en hel del annat. Det kunde varit värre, helt enkelt. (Tänk om jag hade fått betala 500 per flyg för en hel hög med skärvor) Jag tror att jag har sörjt klart.
Även min tvålask i metall och armband som låg i ytterfacket har blivit helt buckliga.

Lägenheten var städad och fin till skillnad från förra gången jag lämnade den i Simons händer. Bara mitt lilla citrusträd ligger på dödsbädden (men har fått ett minimaliskt grönt skott så det borde repa sig). Simon hade glömt att vattna, med ursäkt att han praktiserat tiotimmarsdagar på Belindas glutenfria kafé den senaste månaden. Det har gjort honom gott, tycker jag. Men jag hämnades genom att färga hans svartvita strumpor ljusrosa-svarta i tvätten. I samma veva fick mina jeans en ljusrosa touch liksom några andra kläder (som inte var svarta från början).


Citrusträd i Chefchaouen                                Citrusträd i Frölunda

Idag har jag cyklat genom soligt Göteborg, - jag är inte lika lyrisk över våren som resten av befolkningen men Göteborg är en jättebra vårstad, och träffat Sara på Butik Kubik. Den var såååå fin, full av coola kläder och smycken - jag vill hänga där varje dag! Ska definitivt göra det när jag är i Göteborg igen. Nu satt vi i solen på trottoaren, åt glass, drack kaffe och pratade om livet. Härligt!







Annars har jag inte hunnit sakna något här (bara Anna-Karin och Sara), jag hade behövt vara borta längre! Men jag passar på att njuta av drickbart kranvatten, stillsam trafik (särskilt påskhelgen förstås) och sansade människor att prata med.

Från Marocko finns det betydligt mer att sakna. Det skriver jag om imorgon för nu väntar Simon otåligt på att vi ska se på film och äta popcorn.

Ängeln

I fredags fick jag vara ängel. Med vita kläder och vingar och allt! Ingrid fotade.

 

 

 

 

 




Samma eftermiddag dog nàgon, längre ner pà gatan. Ingrid körde förbi ambulansen. Genast sattes det upp ett stort, stort tält som blockerade hela vägen. Tydligen är det tänkt att släkten ska inhysas och födas under de tre dagar begravningen varar. Alla anhöriga kommer och sörjer. Har familjen inte ràd med tillställningen fàr man ta làn.
Men nästa dag var i alla fall tältet borta.
Kanske fick de plats i lägenheten i alla fall.
Kanske àkte släkten hem.
De kanske tyckte det räckte med en dag.
Kanske var det for att jag lekte ängel nàgra hus bort.

 

 

 

 

 


Sista orden fràn Marocko

Idag gick jag upp klockan 6 och lämnade hotellet (dubbla filtar = ljuvlig sömn) utan frukost för att ta bussen till casablanca. Jag var i god tid och lämnade in ryggsäcken i bagageutrymmet och beställde te pà kaféet intill. Det tog huuur làng tid som helst att fà det serverat eftersom servitören var tvungen att gà och köpa ett paket gunpowder först medan jag pàminde tre gànger om att jag skulle med bussen om tio-sju-fem minuter. De kunde liksom inte sagt fràn början att det skulle dröja eftersom det var slut... Inte i Marocko inte! Tillslut fick jag det i dubbla plastmuggar pà gàende fot, men det var gott ändà. (Jag hade själv doserat socker.)
Sà visade det sig att det var busstrejk i Casablanca och min buss skulle möjligen inte kunna köra dit utan stanna i Rabat istället, därifràn är det ytterligare nàgon timme med tàg eller buss. Sà blev det. Det skulle ha tagit sex timmar till Casa med bussen, men med alla människor som skulle plockas upp och lämnas av längs vägen och alla smà pauser här och där, dà man ibland hinner gà pà toa och köpa mat och ibland inget alls (och det är inte det lättaste att förstà sig pà hur länge det varar även om man fràgar) sà tog det liksom pà ditvägen 2-3 timmar extra. Och det är naturligtvis ingen som säger att "det tar ca 8 timmar" eftersom själva körningen bara tar 6. Suck!
Efter nàgra olika vägbeskrivningar (vänster/höger/ mitt emot...) i Rabat, hittade jag busstationen -stängd pga strejk, sedan ctm-bussen, vilken kommande avgàng var fullbokad och nästa gick tre timmar senare och tillslut tàgstationen där det gick finemang att fà en biljett. Jag hann àta sallad till lunch, den var vegetarisk men innehöll ägg och tonfisk. Nàja, sà tydlig var jag inte med vad jag äter och inte när jag beställde den. Sedan bedyrade minst tre personer pà heder och samvete att det inte var nàgot vete i chokladmoussen. Men sockerkaksbotten jag hittade under dà?? Jag visade och förklarade och de höll fast vid att det var choklad och inte gateau eller pain (mina ordförslag), men biscuit, föreslog en person. Ja, men vad är biscuitn gjord av dà? - Mjöl - Men jag kan inte äta vetemjöl, inte ens lite - Men det är inte vete, det är annat mjöl...
Jag var helt övertygad om att de första tre smulorna smakade vanlig glutenhaltig sockerkaka och eftersom jag redan lyckats äta gluten i Chefchaouen och fàtt en släng magsjuka, hade jag inte lust med fler chansningar. Men de förstod verkligen inte pà restaurangen.

Sedan hoppade jag pà proppfullt, varmt, syrefattigt tàg till Casablanca och làtsades sova mesta tiden. Det gick smidigt tillslut och jag kom fram fyra timmar senare än beräknat. Bara tolv timmar pà resande fot... Ett smakprov inför morgondagen dà jag àker klockan 6 och landar efter 21 och kanske kommer hem innan midnatt om jag har tur.
Sedan är jag tvà dagar i Göteborg innan jag ska ägna hela màndagen (troligen ocksà typ 12 timmar) àt att ta mig till Vàrdinge. Sen ska jag nog hàlla mig stilla ett par veckor i alla fall.


Jag har gjort en preliminär lista pà saker att sakna i Marocko, men jag väntar med att publicera den tills jag kommer hem och ser vilka som inträffar. Det är sorgligt att àka härifràn i alla fall. Jag känner mig som hemma hos Ingrid och Hadj och till och med pà gatan, när jag var ute och kvällshandlade lite matsäck inför de kommande matmissförstànden pà flyget.
Nästa gàng jag kommer hit ska jag lära mig grym franska och gärna arabiska ocksà. Och fota strand i solnedgàng. Och förstà hammamkulturen (jag vàgade mig pà ett till badbesök igàr och även om jag och Ashlee lyckades missa varandra och jag gick dit själv och det visade sig vara just innan stängning sà jag hade inga förebilder den här gàngen heller, sà var det betydligt trevligare och inte alls sà traumatiskt som i Zagoras hammam.) Och sà ska jag àka till Essaouira igen. Och stanna lääänge i öknen.
Inshallah!

Störd nattsömn



Det var lite i kallaste laget pà takterassen i natt; med bara en filt (om än i dubbla lager och med raggsockar och fleecetröja) och min hjärna var fullt upptagen med att màla om framtida väggar och tänka pà olika personer, men jag màste ha somnat ändà för vid fyratiden vaknade jag. Inte av böneutropen fràn moskén som bara vagt trängde igenom öronpropparna jag letat fram längst ner i packningen, och inte av att nàgon tände lampan alldeles intill mig som jag befarat, utan av regn. Först nàgra kalla droppar i ansiktet och jag kröp längre ner under filten. Sedan kom jag pà att kameran och böckerna intill mig behövde täckas över och vaknade till ordentligt. Det var fler som var uppe och yrvaket försökte plocka ihop sig, det regnade mer och mer, genom vasstaket och tillslut sprang vi in i ösregn och ner i hotellet och det var madrasser, filtar och ryggsäckar i en enda röra. Jag hittade en hàrd brits med halmmadrass som jag huttrande la mig tillrätta pà. Och där stannade jag till halv tio.
Sedan dess har det varit sàààà kallt här. Jag har haft jeans och gympaskor och sjal och flera tröjor, största delen av dagen. Till skillnad fràn gàrdagens stekande sol. Pà taket  är det iskallt, även för en svensk, och en tecknande engelsman som jag pratade med tidigare under kvällen. De som röker hasch känner sig kanske lite varmare (?). Sà när recepionisten pà hotellet sa att jag kunde stanna pà samma plats eller kanske till och med flytta in i ett ledigt rum i natt tog jag tacksamt emot det. Jag kan inte fatta att jag lämnade sovsäcken i Casablanca, just när jag behövde den!

Annars har jag varit pà ytterligare upptäcktsfärd i medinan och hittade en riktigt yberlokal beautyshop -som jag visserligen sett liknande av innan; men den här hade en trevlig ägare som svarade pà mina fràgor pà valfritt spràk (oftast blandat) och varken försökte pracka pà mig hela sortimentet med järnhand eller tog överpriser. Och efter det hittade jag en jätte stor fin affär fulla av doftande tvàlar; oljor, parfymer, kryddor, rökelse och tandborstar bestàende av torkad fisk. (Eller var det en val?) Sà under eftermiddagen har jag införskaffat; ghassoul (ler-schampo), rökelse; eyeliner i träbehàllare, ryggskrubbare...
Dessutom berättade jag för amerikanska Ashley om mitt traumatiska hammambesök och efter att hon fàtt sig ett ordentligt skratt bestämde vi oss för att försöka gà dit tillsammans imorgon.


Tvàlar



Rökelse

Blà dörrar, i bild

Det gàr inte att vända pà bilderna som fortfarande är i kameran och bara nàgra är horisontella fràn början. Till exempel de här:





























Blà dörrar och äkta bonjours

Jag hade tur med sällskapet igàr.
Hjälpsamma människor som visade mig till rätt buss. Intill satt sedan en medelàlders Mustafa; lärare i historia och geografi. Han berättade om kungarna i Marocko; Mohammed V, Hassan II som byggde den magnifika moskén vid havet fôr att gôra sig ett namn istället för att lägga den enorma summan pà sjukvàrd och skolor. Hans diktatur tog slut 1999 och nu heter kungen Mohammed VI. Vad heter Sveriges kung? Jag fàr tänka till innan jag svarar, han ar inte sà viktig som Marockos, säger jag. Det vet Mustafa och vi pratar vidare, öppet, om alkoholvanor, Mohammedkarikatyrerna i danmark, prisskillnader, att besöka gamla civilisationer som Grekland och Indien.
Han är härligt bildad den här mannen och pratar làngsam och tydlig franska med stort tàlamod.
Jag klagar pà att elementet vid mina fötter verkar vara pà max samtidigt som solen steker utanför. Mustafa skojar om att det ju inte gàr för sig, med en skandinav pà bussen och ber föraren stänga av det - annars kommer ju Mohammed VI fà ett telefonsamtal fràn kung Gystav...!

När jag gàr av bussen i Chefchauoen (i norra Marocko) vid niotiden istället för klockan sex som det sades när jag köpte biljetten, är det mörkt och svàrt att veta vilket hàll centrum ligger àt. Jag fràgar en kille om vägen; men han visar sig vara en lika nyanländ journalist fràn Agadir, som med största respekt fràgar om det är okej för mig att dela en taxi och leta upp nagot billigt hotell som jag läst om i min guidebok. Sagt och gjort. Hassan fràgar oss fram, pà arabiska; utan att alla gatans män kastar sig över honom i överdriven hjälpsamhet. De kastar sig inte över mig heller, i Hassans sällskap. Men vi fà gà fràn det ena fullsatta hotellet efter det andra innan vi hittar rum pà ett som jag tycker är lite för dyrt. Trevligt dock och jag sov som en prinsessa i helblàtt rum, men det fanns tillräckligt mànga nackdelar för jag gà pà jakt efter andra alternativ. Nu ska jag sova pà en takterass, bland en massa backpackers för 30 kronor. Första gàngen jag inte tagit med sovsäck, den är i Casablanca; men det finns madrass och filtar.

Chefchaouen är helt otroligt URmysigt!! Backigt och med berg omkring pà ett sätt som pàminner om San Antronio (mitt hem i Guatemala). Alla ytterdörrar och mànga hus och väggar är blàmàlade, med nyanser àt lila och turkos, resten vitt och tegelpannor pà taken. Jag har fotat massor och ritat lite. Det finns en massa trevliga uteserveringar och hantverksförsäljning. Det märks att man lever pà turismen här och de tar, till skillnad fràn mànga andra ställen, väl hand om utlänningar pà besök, det känns okej att fota hantverk och hus (det ar ju reklam) och ingen skriker och sliter i mig. Bakom bonjour och good morning finns en enkel värme, som om man faktiskt inte menar nàgot annat än att hälsa. Inte , följ med mlig hem, ge mig pengar, jag vill ha en blond tjej, ta med mig till europa,  utan just Bonjour, ta en titt pà hantverket i lugn och ro om du har lust.
Här pratar plötsligt folk omväxlande franska, spanska och engelska. Jag blir helt förvirrad och kan inte bestämma mig för vilket spràk jag föredrar, engelska är ju lättast men jag har just börjat kunna uttrycka mig pà franska och den har i sin tur redan börjat sabba min spanska. Mitt màl är att kunna hàlla isär spràken men det är ju väldigt praktiskt ocksà, att faktiskt bli förstàdd i hopblandningen.  Est-ce qu'il y a des légumes, con arroz? Il y a un chambre? voy a preguntar a l'autre hotel, I'll be back, shukran, aurevoir...

Pà làngfredagen ska jag flyga hem.
Hàll tummarna för att allt bagage kommer med utan att jag behöver betala allt för mycket i övervikt eller frakt eller sà...

Gästfrihet i Safi

Jag är i Casablanca igen och har beslutsàngest inför framtiden, hur och när jag ska ta mig hem och vad jag ska göra innan dess och hur det stora lasset keramik som jag köpt i Safi ska transporteras.

Men jag tänkte ge en bild av gästfriheten i Safi istället för att älta alternativ...

Pà bussen fràn Essaouira satt jag brevid en söt, glad och nyfiken 17àring som heter Laila. Hon bjöd hem mig till sig och jag var först tveksam och sa att jag hade ett hotell. Hon ville bjuda pà mat och jag tyckte, herregud vad kràngligt när man lever pà bröd och kött här och var rätt tveksam till det med...
När vi gick av bussen skulle hennes kusin, Nawal 25 àr och hennes mamma Fatima (de bor i Casablanca och hälsade pà släkt i Safi), hjälpa mig att köpa biljett inför morgondagen och hitta hotllet. Dà tyckte de att jag skulle dricka te hos en brors familj pàvägen och rätt som det var hade jag tackat ja till att övernatta i Lailas hus med dem. Det tog hela kvällen att ta sig dit med alla släktingar som skulle hälsas pà pàvägen, man skulle bara göra det och det och vänta in den och den och dricka te igen, sà innan vi var framme hade jag nästan àngrat vad jag gett mig in pà. Trött och med 20 kilos ryggsäck. Hela tiden försökte de klura ut vad jag äter och inte äter: fisk? spagetti? sandwich? baguette? kakor? De pratade dessutom ännu mindre franska än vad jag gör och kunde inte ordet för vete (som jag försökte förmedla att jag inte äter).
När vi var framme fick jag fotbad och en pyamas lànad av äldsta dottern som hade samma storlek som jag. Jag fick äta äpple; yoghurt ( de var chockerade över att jag föredrog den naturella, utan socker!) och ost. Näst yngsta sonen Said, 12 àr poserade framfor min kamera och jag tog familjeporträtt. Alla, typ 10 personer i rummet, satt andlöst tysta och tittade pà medan jag bytte objektiv.
Sedan var jag hur trött som helst och ville bara sova och de tog fram filt och kudde sà att jag kunde installera mig pà sofforna medan de andra àt fisk under högljudt prat och skratt i rummet intill kl 23. Laila som blev forkyld, gick ocksa och la sig kort efter mig. Pà morgonen när jag vaknade var vi fyra personer som sov i vardagsrummet och de övriga sex i resten av lägenheten (2,5a med svenska màtt). Till frukost fick jag kaffe (söt, söt mjölk som kanske innehöll lite kaffepulver ocksà) och oliver. Det var faktiskt gott men jag tänkte att jag màste verkligen hitta nàgot ordentligt att äta innan jag sätter mig pà bussen till Casablanca.

.
Vi tittade pà videon fràn en systers bröllop och dansade, innan jag tyckte det var dags att gà ut pà keramikjakt. Nawal följde med och guidade mig i stan. De var väldigt noga med att inte lämna mig ensam àt mitt öde att vandra omkring som allmänt lockbete för stadens män. Istället var jag intensivt omhuldad av kvinnor, vilket var annorlunda och lite roligt till en början, tryggt och behagligt ibland och sà smàningom vansinnigt irriterande när det visade sig näst intill omöjligt att ta sig ur denna gröt av omtanke och beskyddande.
Jag lyckades i alla fall lura iväg Nawal till keramiktillverkningen. Hon tittade pà när jag pratade med keramikerna, som var helt ofantligt duktiga (men sà har de inte gjort annat än att dreja fràn morgon till kväll under hela livet) och tyckte mest att jag smutsade ner mina byxor med rött lerdamm. Jag var i sjunde himlen! Sedan köpte jag en massa vackra tallrikar, fat, skàlar hur billigt som helst och blev alldeles kallsvettig när jag tänkte pà hur jag ska fà det med mig. Nawal hjälpte mig bära till huset där jag lämnat min packning.





Jag ville äta pà restaurang och sedan vara i god tid till bussen men inflytandet över mina beslut och min tillvaro verkade inte längre vara i mina händer. Nej; vi màste vänta pà Esma som ocksà skulle följa med och äta och sedan var det de som bestämde vart vi skulle gà och jag var allmänt frustrerad och stressad. Men jag gillade Esma och jag fick mina kokta grönsaker och bjöd mina värdinnor pà tajine; väldigt billigt dessutom, och efteràt gick vi för att hämta min ryggsäck. Där hade familjen väntat pà oss med maten (sàklart) och äntligen hade en kvinna förstàtt mina matvanor och lagat ris, morötter och potatis särskilt till mig. Det blev jag glad över och fick ju äta lite till, sà jag behövde sannerligen inte vara hungrig pà bussresan sen i alla fall.
Pà förmiddagen hade de i det här huset fràgat om jag ville ha soppa (välling) och jag fràgade vad som var i. Hon som gjort den kunde franska och sa att det var mjölk och vete. Jag blev jätteglad och sa ungefär: ààh, vad bra! Jag menar nej tack, det är just vete som jag inte äter men kan du säga vad det heter pà arabiska och vänta ska jag skriva upp det i min bok ocksà!!! Sedan ritade jag lite med hennes dotter och gav bort mina färgpennor, likadana som jag köpte till Hassan i öknen.
Nawal och Fatima följde mig till bussen och vi var i god tid, det var ju mycket närmare att gà när man inte skulle hälsa pà femtioelva släktingar pà vägen. Nawal fixade dessutom sà att en annan kvinna satte sig pà platsen intill mig, vilket jag faktiskt uppskattade. Sedan kunde jag slappna av efter det senaste dygnets intensiva samvaro, läsa ut min bok och lyssna pà egen musik och tänka mina egna tankar.

RSS 2.0