Gästfrihet i Safi

Jag är i Casablanca igen och har beslutsàngest inför framtiden, hur och när jag ska ta mig hem och vad jag ska göra innan dess och hur det stora lasset keramik som jag köpt i Safi ska transporteras.

Men jag tänkte ge en bild av gästfriheten i Safi istället för att älta alternativ...

Pà bussen fràn Essaouira satt jag brevid en söt, glad och nyfiken 17àring som heter Laila. Hon bjöd hem mig till sig och jag var först tveksam och sa att jag hade ett hotell. Hon ville bjuda pà mat och jag tyckte, herregud vad kràngligt när man lever pà bröd och kött här och var rätt tveksam till det med...
När vi gick av bussen skulle hennes kusin, Nawal 25 àr och hennes mamma Fatima (de bor i Casablanca och hälsade pà släkt i Safi), hjälpa mig att köpa biljett inför morgondagen och hitta hotllet. Dà tyckte de att jag skulle dricka te hos en brors familj pàvägen och rätt som det var hade jag tackat ja till att övernatta i Lailas hus med dem. Det tog hela kvällen att ta sig dit med alla släktingar som skulle hälsas pà pàvägen, man skulle bara göra det och det och vänta in den och den och dricka te igen, sà innan vi var framme hade jag nästan àngrat vad jag gett mig in pà. Trött och med 20 kilos ryggsäck. Hela tiden försökte de klura ut vad jag äter och inte äter: fisk? spagetti? sandwich? baguette? kakor? De pratade dessutom ännu mindre franska än vad jag gör och kunde inte ordet för vete (som jag försökte förmedla att jag inte äter).
När vi var framme fick jag fotbad och en pyamas lànad av äldsta dottern som hade samma storlek som jag. Jag fick äta äpple; yoghurt ( de var chockerade över att jag föredrog den naturella, utan socker!) och ost. Näst yngsta sonen Said, 12 àr poserade framfor min kamera och jag tog familjeporträtt. Alla, typ 10 personer i rummet, satt andlöst tysta och tittade pà medan jag bytte objektiv.
Sedan var jag hur trött som helst och ville bara sova och de tog fram filt och kudde sà att jag kunde installera mig pà sofforna medan de andra àt fisk under högljudt prat och skratt i rummet intill kl 23. Laila som blev forkyld, gick ocksa och la sig kort efter mig. Pà morgonen när jag vaknade var vi fyra personer som sov i vardagsrummet och de övriga sex i resten av lägenheten (2,5a med svenska màtt). Till frukost fick jag kaffe (söt, söt mjölk som kanske innehöll lite kaffepulver ocksà) och oliver. Det var faktiskt gott men jag tänkte att jag màste verkligen hitta nàgot ordentligt att äta innan jag sätter mig pà bussen till Casablanca.

.
Vi tittade pà videon fràn en systers bröllop och dansade, innan jag tyckte det var dags att gà ut pà keramikjakt. Nawal följde med och guidade mig i stan. De var väldigt noga med att inte lämna mig ensam àt mitt öde att vandra omkring som allmänt lockbete för stadens män. Istället var jag intensivt omhuldad av kvinnor, vilket var annorlunda och lite roligt till en början, tryggt och behagligt ibland och sà smàningom vansinnigt irriterande när det visade sig näst intill omöjligt att ta sig ur denna gröt av omtanke och beskyddande.
Jag lyckades i alla fall lura iväg Nawal till keramiktillverkningen. Hon tittade pà när jag pratade med keramikerna, som var helt ofantligt duktiga (men sà har de inte gjort annat än att dreja fràn morgon till kväll under hela livet) och tyckte mest att jag smutsade ner mina byxor med rött lerdamm. Jag var i sjunde himlen! Sedan köpte jag en massa vackra tallrikar, fat, skàlar hur billigt som helst och blev alldeles kallsvettig när jag tänkte pà hur jag ska fà det med mig. Nawal hjälpte mig bära till huset där jag lämnat min packning.





Jag ville äta pà restaurang och sedan vara i god tid till bussen men inflytandet över mina beslut och min tillvaro verkade inte längre vara i mina händer. Nej; vi màste vänta pà Esma som ocksà skulle följa med och äta och sedan var det de som bestämde vart vi skulle gà och jag var allmänt frustrerad och stressad. Men jag gillade Esma och jag fick mina kokta grönsaker och bjöd mina värdinnor pà tajine; väldigt billigt dessutom, och efteràt gick vi för att hämta min ryggsäck. Där hade familjen väntat pà oss med maten (sàklart) och äntligen hade en kvinna förstàtt mina matvanor och lagat ris, morötter och potatis särskilt till mig. Det blev jag glad över och fick ju äta lite till, sà jag behövde sannerligen inte vara hungrig pà bussresan sen i alla fall.
Pà förmiddagen hade de i det här huset fràgat om jag ville ha soppa (välling) och jag fràgade vad som var i. Hon som gjort den kunde franska och sa att det var mjölk och vete. Jag blev jätteglad och sa ungefär: ààh, vad bra! Jag menar nej tack, det är just vete som jag inte äter men kan du säga vad det heter pà arabiska och vänta ska jag skriva upp det i min bok ocksà!!! Sedan ritade jag lite med hennes dotter och gav bort mina färgpennor, likadana som jag köpte till Hassan i öknen.
Nawal och Fatima följde mig till bussen och vi var i god tid, det var ju mycket närmare att gà när man inte skulle hälsa pà femtioelva släktingar pà vägen. Nawal fixade dessutom sà att en annan kvinna satte sig pà platsen intill mig, vilket jag faktiskt uppskattade. Sedan kunde jag slappna av efter det senaste dygnets intensiva samvaro, läsa ut min bok och lyssna pà egen musik och tänka mina egna tankar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0