Sonnerupsskogen

Man måste släppa ut vildbarnet i frihet ibland. Jag sörjer att det var så längesen sist, säger förlåt, förlåt.... Hon lever i nuet, den vilda, och ger varken sin förlåtelse eller ber om löften för framtiden. Jag kan inte ge några heller, bara hoppas. Men skogen är så ljuvligt vacker i solstrålarna och full av symbolik. Vi pratar med varandra varandra, skogen och jag och ändrar sinnesstämningar. För och följer om vartannat. Ekarna bildar en treenighet som berättar om livet.
Jag har ropat, kulat till bröstet öppnat sig och står stilla på en stubbe när ett rådjur går förbi mig i sakta mak. Jag är nog inte människa längre, tänker jag och rådjuret verkar inte märka eller bry sig om mig. Jag sjunger och plötsligt kan jag springa samtidigt för andningen har kommit på plats. Jag tänker på dagen i början på maj, i en annan skog, när medvetandet flyttades in i kroppen. Har det varit där hela tiden sedan dess? Det har det nog, jag har vant mig.
Sedan går vi och badar, barnet och jag. I klart vatten under blå himmel. Kastar badbyxorna på stranden. Soltorkar på stenarna innan cyklingen tillbaka på smala stigen längs branten.
Sedan har jag allt att ge, efter att ha ägnat tre timmar åt mina behov. Jag skulle vilja: varje dag.
Då orkar jag släppa taget om Klint, orkar med avskeden och att det är ett helt år till nästa gång.
Tänk att jag trodde jag behövde paus från Klint, att jag inte skulle åka dit mer. Och att jag anlände känslokall, nästan uttråkad och utan förväntningar. Nu skulle jag kunna tänka mig att vara där hela säsongen nästa sommar. Jag har varit i engelsk studiegrupp ena veckan och dansk symbolgrupp den andra. Efter många om och men och en stor portion frustration, höll jag i en symbolförklaring inför gruppen. Då var det gjort, tänkte jag. Och plötsligt var jag den första (och enda) som får spontana applåder. Och massor med beröm. Där ser man!

Det här är sommaren då nyckelpigorna förlorade sin charm. Då man lärt sig att de till och med bits. När invasionen lämnat Själland kommer den till Skåne och man får skaka badhandduk och kläder innan man tar på dem. De svärmar i luften och trängs på fallfrukten. Överbefolkade plommonklot.
Men vattnet är klart och sandbotten len. Nyhamnsluften är ljum mot huden. Med mamma och Ingemar pratar jag om folk vi träffat på Klint. Sedan kommer mormor och morfar på kvällsbesök och vi skojar om amerikanska släktingar, avlägsna, som visst kommer till Brunnby i veckan. Kan det vara mammas brylling hon som kommer?

Idag är jag trött och trött och orkeslös men pratar länge med Sara i telefon, tvättar alla kläder - nytvättat är en fröjd, och skriver på stranden. Skönt.
Och framtiden. Det reder sig nog.


Kommentarer
Postat av: AK

Åhh, du skriver så vackert Lina! Jag blir varm i hela själen. Du är så nära nära världen och så levande i den. Ibland tror jag att du har levt många gånger om och är på så vis gammal vän med livet och har på så sätt kommit lite närmare den sanna kärnan här.

2009-08-11 @ 20:59:44
URL: http://kittlas.blogg.se/
Postat av: Lina

Det var fina ord! TACK! Önskar att jag kunde dela med dig lite oftare Anna-Karin, inte bara via bloggen.

2009-08-15 @ 13:59:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0