Eld och vatten

Eld är något levande och oförutsägbart. Den måste tämjas, vårdas ömt, övervakas, beskyddas och disciplineras, men man kan aldrig helt kontrollera den. Det är det som är tjusningen med elden, det levande. Som människor och djur, till och med som klösen på drejskivan. Det är vad jag gillar, det vilda, meditativa. Att vila i det vilda. Eld gör mig alltid lugn och jag saknade den plötsligt så starkt att jag gick upp i Ruddalen och tände en. Bara sådär. Ja,bara sådär var det förstås inte trots att det var vindstilla och virket torrt. Men det kan man också ägna en söndagkväll åt. Att jag inte tänkt på det innan.

När man går på vattnet så får man automatiskt nya perspektiv. Man ser från nya vinklar, betraktar samma saker ur ett perspektiv men inte haft förut. Isen på mossen var tjock så det var bara att promenera över, så nära, så ofattbart lätt. På vatten kan man öva ett helt liv att kunna gå. Jag läste en gång, i en i övrigt helt realistisk bok där en av karaktärerna var lite galen och hade övat på att gå på vattnet sedan hon var liten. Plötsligt lyckades hon, några sekunder vid strandkanten, ett par steg på vattenytan, det var allt. Jag gick trygg på isen och såg på stränderna från alla de andra hållen. Mest tänkte jag, -vad platt, mitt i vegationen är vatten platt.

En tändsticka, det tänkte jag också, är som en cell. När man tänder på, delas den och det växer och delas och växer och delas ,så länge det finns syre, precis som ett foster, ett barn, ett levande, ett vidunder kan det bli - om det finns syre - annars dör det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0