Marholmen - Marocko


Om två veckor åker jag. Till Bornholm, - för att hälsa på Anna (och kanske Tanja). Sedan till Paris,  - Montmartre blir nog bra. Och så till Granada, - Alhambra måste ju vara en bra uppvärmning, för sen åker jag direkt till Marocko.

Frukost vid secretairen brevid skrivblocket




Idag fick jag lust att åka till Marholmen. Det var så längesen jag var vid havet. Jag kom dit lagom till solnedgången. Det var bitande kallt och jag längtade efter långkalsonger - för att inte tala om marockansk sol. Det var riktigt svårt att koncentrera sig på de sydliga breddgrader som rörde sig i huvudet.

Här är den, Marholmen:







Jag minns när Hedda och jag simmade till Marholmen en stekhet sommardag. Vi åkte först till Askimsbadet, där det var fullpackat med folk. Jag tror faktiskt att hela stan var där, inte en kvadratdecimeter var obefolkad. Vi gick och letade efter en lite avskild plats i solen men tvingades ge upp. Äsch, vi lägger väl oss i klumpen, sa Hedda. Det gjorde vi och när vi solat klart gick vi i vattnet. Då bestämde vi oss för att simma över viken, det fanns en badplats på andra sidan såg vi. Det var långgrunt också så vi kunde gå första biten. Som så ofta var det ju mycket längre att simma än det såg ut, men vi nådde fram till bryggorna på andra sidan. Ingen av oss hade koll på geografin och vi tänkte att vi kanske hade simmat till Näset. Efter att ha tagit mod till oss, frågade vi en av badarna var vi befann oss. Marholmen! Jaha. Efter att senare ha tittat på kartan var jag glad att vi inte formulerat frågan i stil med Är det till Näset vi simmat? Det låg ju mycket längre bort!
Vi hade ingen lust att simma tillbaka utan linkade runt viken istället, barfota i bikini. Sedan spelade vi minigolf i hettan innan vi kände oss nöjda med stranddagen. Just när vi började dra oss hemåt tornade mörka ovädersmoln upp sig. Vi gick mot busshållplatsen och plötsligt bestämde sig alla andra badande göteborgare för att de också skulle åka hem. Himlen öppnade sig och vi blev dränkta i ett skyfall utan like. Hedda och jag stod genomvåta och hopträngda bland barnfamiljer, som i en sardinburk i busskuren. Det fanns liksom inget att säga, minns jag. De som inte fick plats kröp in under buskar och träd med handdukar över huvudet medan buss efter buss passerade. En del stannade och de med vassast armbågar kom ombord. Andra var redan fulla till bristningsgränsen med soldyrkare från badplatserna längre söderut och stannade inte ens. Efter att ha missat flera bussar blev vi tillräckligt desperata för att tränga oss ombord. Senare på kvällen gick vi och såg Le film blanc på Hagabion, minns jag. Den handlar om en man som smugglar sig själv i en resväska.



De stackarna blev förstenade i solnedgången. Ack, vad visste de arma varelserna när de slog sig ner på den förtrollade ön för att njuta kvällssolen. Pyysss! sa solen när den nådde havet och slocknade gjorde även livskraften i deras kroppar när blodet stelnade i ådrorna. Nu sitter de där, kalla och hårda som sten, århundrade ut och århundrade in, bidar sin tid i väntan på att förtrollningen ska brytas.

Kommentarer
Postat av: AK

Åhh, vilken härlig blogg du har Lina! Min väckarklocka ringde för tre timmar sedan och jag sov fortfarande när jag kom till jobbet, frusen och stel. Men en het kopp rooibos och ditt somriga inlägg tinar upp mig härligt! Solen som också håller på att vakna utanför fönstret ser ut att möta en klarblå himmel och ett frostigt landskap, det våras för en fin dag! Ack vad snart du åker, vi måste hinna med lite kvalitetstid!!

2009-02-13 @ 07:48:35
URL: http://kittlas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0