Grönska i ögonen och bilder från söndag och måndag

Pensionärparets hår lyser lika vitt som fiskmåsarna som svärmar omkring dem. Solen lyser på fjädrarna liksom på näckrosorna i Svartemossen. Kvinnan står en bit ut i vassen medan mannen sitter på en rullator och kastar brödsmulor till måsflocken. Det är den första soliga dagen efter en regnig vecka och ljuset är fortfarande gråmilt, för molntäcket har ännu inte spruckit upp helt.
Men jag vill minnas det vackra i denna bild. Modiga solstrålar som letar sig ner till stillheten, där en man och en kvinna står i ljusa sommarjackor och kastar bröd åt fåglar en söndag i juli. Solstrålar som letar sig ner till sprudlande aktivitet i en flock hungriga måsar och träffar fjäderskruder som blir bländande vita och lyser ikapp med yvigt vitt hår, en bit ut i vassen.
Allt inramat av somrig grönska, frodig efter regnet och klorofyllstinn i solljuset.




Min tröja är grön som gräset
och blåbärsriset när jag springer i skogen. Jag orkar, jag är här och kroppen är aktiv. Det är så jag tänker, halvt bländad i flimret från lövskuggor och vajande träd. Sedan ligger jag på en slät stenhäll, masserar bort huvudvärken och låter svetten torka. Så en meditation i grönt och grönt och grönt. Och tillslut kan jag lyssna och se även med ryggen. Det som väckts under teaterkursen finns där och kommer tillbaka.

Jag springer bland mina fränder, björkarna och tänker det här är jag, det här är mitt element. Inte fest, inte småprat, inte hög musik som dunkar in i huvudet. Ensam i naturen känner jag mig själv och är helt trygg.
Inte för att jag hade glömt. Jag har bara haft svårt att ta mig samman.
Ibland hindras min väg av våtmark och jag får vända om. Sedan bär det nerför på en smal stig i blåbärsriset. Jag stannar och plockar. Och plockar. Och plockar. När jag reser mig och går över en lite höjd ser jag en stor, rödbrun hjort ligga och sola sig. Hon tvekar en halv sekund innan hon tar det säkra före det osäkra och skuttar ljudlöst iväg utom synhåll. Jag vet att jag inte skrämde henne. Lugn och tyst, men väckte henne, och efter ett magiskt ögonblick kom vi på att vi är från olika världar.
Jag äter flera handfulla blåbär innan jag letar mig tillbaka. För andra gången kommer jag förbi ett sedan länge hoprasat vindskydd och hittar en plastmatta i balkongstorlek att kånka hem. En rödhårig pojke stirrar stumt och kan inte tro sina ögon när skogsmulle kommer gående med en stor svart rulle på huvudet. Trots att jag hälsar och den ljusa kvinnan som är med honom ler. Pojken stirrar. Jag är nöjd med att förvåna.




Så blev det ett äppelträd, eller till och med två. Om inte det ena var plommon förstås. Jag har väntat på bussen och önskat mig en affär att köpa jordgubbar i. Sedan möter Lars, i nytt skägg, och föreslår jordgubbar. Vi äter dem under trädet, till flädersaft och långa samtal om nu och det som varit och hur det blev. Ibland tänker jag ett ord, i en paus mellan två meninga eller om det är två halvor av en mening jag hör, och i nästa ögonblick kommer ordet ur Lars mun.
Jag har suttit på bussen och tänkt att det var längesen jag åt sallad, med fetaost och det skulle vara gott. Och så föreslår Lars pastasallad med fetaost som vi gör till lunch och sen sitter vi mjukt på uteplatsen och äter den och hela tiden omgivna av denna ljuvliga grönska. Och jag frågar; hur gick det för honom, hur blev det med henne, hur har det varit... Det är tryggt. Sedan får jag höra om märkliga släktingar och andra seder och nervpirrande högläsning.
Och det här är också jag. Mitt element. Att ha tid och ro och inget som kommer emellan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0