Jag har hittat en ny stad att foralska mig i!

MATERA ar helt enkelt ljuvligt! Det ar en av de platser i varlden som varit kostant bebodd under langst tid - narmare bestamt en sisadar 7000 ar. Bostaderna ar sammanbyggda med grottor i berget. Jag besokte ett museum i form av ett grotthus inrett som ett 1800-talshem som var riktigt mysigt. Men nar de boende i grottbyggena forflyttades under 50- och 60-talet var levnadsforhallandena usla. Barnen tiggde besokare om malariamedicin pa gatorna och barndodligheten var 50%.

Idag ar Matera en gytter av grander, trappor och hus, oregelbundet konstruerade i ljus sten. Jag ar andaktig vid asynen av bebyggelsen. Och bakom staden finns en djup dalgang dar en flod rinner fram och over den reser sig en klippig plata med ett hedlandskap.

Vandrarhemmer La Monacelle, ar ett gammalt kloster, ljust och spartanskt och hogt i tak - helt i min smak. Det ar billigt med italienska matt matt for en natt i sovsal, mjuka skona sangar med avskiljningsvaggar, kaklat badrum med en bidé som jag tvattar fotterna i. Men det finns inget kok och man far inte ens ta in mat och dryck. De flesta ater forstas pa restaurang (och glutenhaltig frukost finns att fa) men jag loser det med picknick pa nagon trappa i stan och en insmugglad snabbkopskasse under sangen som fungerar som skafferi.

Nagot av det fortsa jag sag var ett gang kvinnor som satt och malade akvarell bland de gamla husen. jag tittade avundsjukt pa deras stora block, men tankte att jag kan ju anvanda mitt lilla som jag har med mig. Fast idag nar jag skulle gora det ar det kallt och regnigt! Utsikten ar som musik for ogonen!
Och oronen har ocksa fatt sitt, fran ett oppet fonster hors klassisk musik. Jag tror att det ar en musikskola. Det passar miljon har, det ar sa att det ar ett helgeran att ga i moderna klader till och med. Bara mina ladersandaler passar in. Och de har dessutom antligen blivit lagade. Fyra av de sex fastena ar redan lagade sedan tidigare, tre av morfar och ett av en schweitzisk skomakare. I Catania, Sicilien gick det femte sonder och jag fick nagon slibbig sjalvhaftande silikonliknande platta att fasta det med. Det ville de ha 5 euro for forst men nar jag papekade att det bara kommer halla nagra timmar nojde de sig med mitt skrammel som var kvar i planboken. Sedan gick jag Via garibaldi fram och tillbaka och spanade efter skomakare och ogonen blev sa trotta eftersom jag forsopkte vara utan linser an dag for att spara pa dem. Jag fick ge upp och ta taget pa kvallen med fortsatt trasiga sandaler.
Sa efter en lang paus pa en trappa med ytterligare matlada och teckningsblock gick jag mot centrum och sag i ogonvran nagon typ av verkstad. Det var skor i skyltfonstret utanfor och nar jag tittade in stod det till och med shoe repair. Jag kunde inte tro min lycka! skomakaren limmade och spikade ihop min sandal pa basta satt utan att blinka. Det far kosta vad det vill tankte jag men visade sig vara gratis. Jag var ett anda stort leende. Mille grazie.

Det ar tryggt och mysigt har och jag skulle kunna irra runt i grander och trappor ett tag till, men det mesta har jag hunnit med - tack vare att flera sevardheter var stangda (till tjejen pa turistinformationens stora frustration). sa jag far helt enkelt komma tillbaka en annan gang, med stora akvarellblocket och en kassa for restaurangbesok tre ganger om dagen.
Ikvall ska jag ta farjan till Grekland istallet. det har jag sett fram emot lange.

Lucias strandpromenad

Nar reslusten atervant efter bestulen-pa-massa-viktiga-grejer-deppigheten akte jag till Syrakusa. Det var sa vackert!

Jag sitter under regskogstrad med lianer och tittar pa en skolklass i hogstadiealdern. Killarna vasnas och sparkar pa tomma coca-cola-flaskor. Tjejerna poserar outtrottligt i olika kombinationer framfor en kamera. Nar matsacken kommer fram dampas ljudvolymen nagot men snart flyger aluminiumbollar genom luften. Om inte skolklassen varit har, hade jag lyssnat pa fagelkvitter da? Jag ater matladan i behaglig lovskugga, efterrattsapelsinen ar gudomligt sot och saftig och pistachenotterna latta att oppna. 
Bakom mig ligger Aretusas kalla, vackert vis Siciliens ostkust, ute pa on Ortigia - forbunden med Siracusa av en kort bro. Enligt legenden dok nymfen Aretusa i vattnet just har, jagad av flodguden. Gudinnan Artemis skot en raddande pil och forvandlade henne till en fontan. Flodguden, Alpheus, blev till floden som nar kallan sedan dess. Jag vet inte, men jag skulle nog foredra att hamna i flodgudens klor framfor att bli forvandlad till fontan.
I parken med liantraden finns en bondkatt med bara ett oga. Kanske blir aven katterna av med sina ogon har i staden dar Santa Lucia ar skyddshelgon. Pa piazza del Duomo, finns ett kapell tillagnat henne, med en malning av Caravaggio. Han har malat henne liggandes dod pa marken, valsignad av biskopen och i forgrunden graver tva man hennes grav. Vad jag undrar mest ar hur legenden om Lucia blivit en svensk tradition?  I en tjusig byggnad intill domkyrkan fick jag komma in och lana toaletten. Pa vaggen hangde tva foton dar en kostymkladd man poserade med en "svensk Lucia" och tva tarnor.
Domkyrkan i sig ar en fantastisk konstruktion. Kyrkan ar sammanbyggd med resterna av ett Athena-tempel fran 500-talet f.Kr. Inuti ser man en tydlig sammansmaltning av katolsk katedral och grekiska tempelpelare. I ett av kapellen ar taket malat andlost vackert med himmelsmotiv.
Runt Ortigia finns en harlig strandpromenad, dar husen i aprikosnyanser star i vacker kontrast till det blagrona havet. Jag onskar att jag hade badklader med mig, kanske kan jag bada i underklader? men jag har ingen bh under klanningen och det ar definitivt inte en toplesstrand. Och jag har inte lust att gora det till en, pa badplatsen full av italienska man kan det bli i haftigaste laget. Men pa Aretusastranden badar jag fotterna och samlar slipade glas- och krukskarvor, snackor och stenar att gora en mosaik av nar jag kommer hem. Tillsammans med det jag plockade i casablanca och kommande grekiska strandfynd kan jag gora en triptyk.
Reslusten har definitivt kommit tillbaka, jag langtar efter att mala och sjunga och bara luffa runt emallanat.

Bestulen

Jag hade tankt skriva om Pompeji och de spannande utgravningarna, den galna boken jag holl pa att lasa om livet i Pompeji ur alla vinklar (en forrymd tiger, vulkanen, mimarna, de prostituerade), Capris vackra natur och rika turister, hur jag motvilligt bytte vandrarhem och hamnade i en oas, blev bjuden pa glutenfri pasta, gitarrspel med allsang, motorcykelskjuts till nattaaget av agaren... men man kan visst inte ha tur jamt visade det sig.

Pa taaget blev min ena ryggsack stulen! Jag delade kupé med en skum kille, som hjalpte till att falla saeten, slacka lyset och slanga upp mitt bagage pa hyllan - allt for att gora det bekvamt. Jag litade inte pa honom alls, men var dodstrott! Han iakttog mig hela tiden och tilltalade mig lite da och da for att se hur jag reagerade under natten. Jag tyckte han var konstig och jobbig, men han gick aldrig helt over gransen sa jag visste inte vad jag skulle saga eller gora. Tidigt, tidigt pa morgonen forsvann han ljudlost och sa aven min vaska. I den lag: interrail-kort, glasogon (varfor la jag dem dar!?!) mobil, mp3spelare, guideboken, skrivbok, bok, bankdosa till internetbanken, mat och lite smagrejer jag upptacker efter hand, som oronproppar, lypsyl, keps....

Igaat kandes det som om jag aldrig skulle bli glad igen. Men idag har jag varit pa marknaden och inforskaffat sadant jag saknar mest. Det var riktigt roligt att faktiskt behova en massa grejer och fynda paa riktigt istallet for onodiga souvenirer...
Gronsaker och frukt ar dubbelt sa stora som hemma (jag skojar inte!) och ljuvligt sota och saftiga. Hur ska jag nagonsin kunn ata i sverige igen!

Nu tar internettiden slut om en minut - over and out.

100 steg upp

Det ar exakt 100 steg i trappuppgangen till vandrarhemmet jag bor pa!
Det verkar vara runt 27 grader i Neapel och maste ha varit annu varmare igar och i Salzburg for jag tyckte att det blivit svalare och behagligt. Men det kan ju bero pa att jag har haft shorts och ingen tung ryggsack.
Pa arkeologiska museet finns enastaende mosaik fran Pompeji och jag ritade av tva marmorstatyer. Men intradet var dyrt! Imorgon ska jag aka till riktiga Pompeji!
Jag skriver massor med listor pa vart jag vill aka, vad det kostar, var jag kan bo, nar tagen gar - och ingenting ar riktigt tillfredsstallande. Mest vill jag ha massor med pengar:-(

Neapels rena lakan

Fjorton timmar paa sittplats i taaget - hur taenkte jag daa egentligen? Att det skulle bli billigt, antagligen och det blev det vael, men inte nog med det: efter att ha gjort Salzburg osaekert - och kaennt en flaekt av sound of music och haelsat paa de fina alperna igen- saa gav jag mig paa ytterligare en natt i sittvagn paa ett proppfullt taag. Det var naest intill outhaerdligt, jag kunde inte luta mig naagonstans eftersom jag inte hade foensterplats och vaagade inte laegga foetterna i den italienska farbrorns knae mitt emot mig, saa jag laengtade bara efter att faa gaa av naagon gaang. Det fick jag - i Florens, som lockade lite men jag visste inte vad jag skulle goera daer klockan halv sju paa morgonen, saa jag fortsatte med tvaa etapper till Neapel istaellet daar saengplats paa vandrarhem var bokat.
Och vilket vandrarhem sen! Imorgon ska jag raekna antalet trappsteg det var upp, men aven om det kandes som tusen och svetten rann redan innan, efter tung ryggsaeck genom stan och vaermeboelja, saa var det vaert vartaenda ett! Jag saeger bara; dusch, rena lakan - i horisontallaege!, utrustat koek med kyl och porslin och allt saant plus salt och kryddor, te och kaffe och gratis internet! Perfecto!
Jag ska inte gaa till turistinformationen och planera framtiden foerraen imorgon. Just nu aer det underbart att ta det lugnt! Saa istaellet ska jag laga upp lite mat saa att jag slipper baera paa den och gaa och laegga mig och faa en hel natts sammanhaengande soemn i en riktig saeng!
Jag var vaeldigt noejd med att laemna Goeteborg med ca 20kg packning, -daa var lite mat inraeknat, men paa naagot saett har vikten oekat paa vaegen, med mer mat och vatten och klaedombyte fraan jeans, gympaskor, munkjacka som hamnat i ryggsaecken till slut... Jag aer faktiskt mer besvaerad av vaermen haer aen vad jag var under oekenvistelsen.
Som tur var har jag haft en bra bok som jag har straecklaest: Exit Kalahari handlar om de tvaa svenskorna fraan svt som foersvann i Kalaharioeknen nagra dagar i maj 2006. Valdigt laett att laesa och identifiera sig med och dessutom spaennande! Den har raeddat mina sista taagresor och tog just slut.

Annars kan jag konstatera att det jag sett av Oesterrike (och Schweitz foerra sommaren) ar saa otroligt lugnt och ordnat att det inte ens kan maeta sig med Sverige.
Neapel aer likt Florens, och andra meddelhavsstaeder skulle jag tro, men med en kaotisk flaekt som kom den fraan Casablanca, eller naagon annan stad i Afrika eller Indien kanske. Det myllrar, mopeder far fram som galna, trottoarer och vaegar aer lika riskabla att vistas paa, man kan koepa typ allt, fast kanske inte just det jag oenskar mig, som sojayoghurt och glutenfritt broed t.ex.
Mitt visa-kort blev lite boejt i ena hoernet efter att jag varit dum nog att sova med det i en mjuk boers i jeansfickan foersta taagnatten. Laemplig aatgaerd aaterstaa att se. Igaar deppade jag oever faktum men idag kunde jag betala vandrarhemmet med chipet paa kortet . Jag har annu inte vaagat stoppa in det i en automat av raedsla att det ska aetas upp daer inne och daa maaste jag ha en plan B. Fungerande mobil foer att ringa Swedbank och en poste restante-adress att skicka ett nytt kort till kanske..?
I oevrigt aer det otroligt opraktiskt att inte aeta gluten i den haer delen av vaerlden, men det visste jag ju redan.
Pengar rinner ivaeg i den haer delen av vaerlden ocksaa, hoppas det blir baettre laengre fram, annars kommer jag snart hem igen...
Det som aer skoent med att resa i Europa aer att man faktiskt kan staa och se foervirrad ut paa en station eller i en ny stad de foersta minuterna efter att man klivit av taaget, UTAN att bli paahoppad av hoper med maen som vill att man ska foelja med hit och dit, till just deras hotell, eller hem eller ta just deras taxi. Det aer saa mycket laettare att i lugn och ro taenka ut vad man ska goera daa. Men jag drar mig fortfarande foer att fraaga folk om t.ex. vaegbeskrivningar om det inte aer absolut noedvaendigt, av raedsla att bli indragen i naagon absurt oeverdrivet gaestfrihetshandling som aer svaar att slingra sig ur... Saadan blir man av naagra veckor i Marocko.

Annars har jag det ganska bra, lite ensamt kanske efter omstaellningen fraan den intensiva teatermaanaden med all fysisk kontakt och maenniskor omkring mig, som det aeven har funnits baade i Marocko veckorna innan och med Simon i Froelunda veckan efter. Men jag kaenner mig fortfarande inte social och sugen paa nya moeten, bara invant ressaellskap att babbla av sig med och luta sig mot. Spontana resor fraan er daerhemma vaelkomnas!
Men jag hittar mig sjaelv med hjaelp av dagboksskriverier och filosoferande och aer inte orolig. Jag vet vad och att jag klarar. Saa gott som allt jag foeresaetter mig.

Dagen idag är...


Jag älskar frukost.



Muslimska kvinnor kan man lita på!
Jag lyckades låsa in nyckelknippan i tvättstugan i förmiddags och ringde på på fastighetsexpeditionen samt de fyra närmaste grannarna utan resultat, innan jag kom på att fru Tabatabai naturligtvis var hemma. Hon öppnade obeslöjad och lånade ut sina nycklar utan att blinka.

Jag älskar att cykla i Göteborg, trots att det inte är världens bästa cykelstad. Men solen sken på vägen dit och jag njuter alltid särskilt av vasaallén som idag var bländande ljusgrön. På vägen hem var det medvind, däcken nypumpade, musik i hörlurarna och lukten av nyklippt ggräs i näsborrarna.

Jag har också äntligen mobil igen, efter att ha fått den gamla operatörslåsta upplåst och ett nytt sim-kort på posten. Finemang! Nu kan jag kommunicera igen. Om de som läser den här bloggen vill att jag ska kunna höra av mig är det ett smart drag att skicka sitt telefonummer till mig. Så ökar chanserna ännu mer! Jag har samma nummer som innan.
Annars har jag förfasats över gamla mobilens ringsignaler och fascinerats över dess robusta utseende. Batteriet verkar väldigt trött så det är inte säkert att det överlever ett helt samtal förstås....

På eftermiddagen kikade jag in på Belindas café, med tom mage såväl som plånbok. Det gjorde inget utan jag fick genast i uppgift att hjälpa till och skriva ett presentationsbrev på engelska till Dr Schär (stor tillverkare av glutenfritt) och presentera affärsidé. Under spånandet fick jag te och "danskt rågbröds"-macka som var helt ljuvligt god och kaksmakpov. Simon var med och hjälpte till, han har ju jobbat där i flera veckor och var insatt värre.
Efter den senaste fysiska månaden är det trevligt att sätta hjärncellerna på prov igen så nu ska jag skriva klart brevet som måste bli perfekt.


Ett vårregn på Vårdinge för någon vecka sedan:

Gul azalea doftar godast


Igår hade jag världens smidigaste hemresa. Tågen har börjat gå från Gnesta så jag slapp åka via Stockholm typ 1,5 timmar plus väntetid. I Katrineholm bytte jag till x2000 där jag hade plats mitt emot Anna, i fin sjal och solsken i blick.



Hon hade med sig glaset jag gjorde när jag besökte hennes skola på Bornholm i slutet av februari. Visst blev det fint!!?!


Den lila är lika stor som en tomat ungefär. Här gjorde vi dem.



När jag kom hem till Simons/min lägenhet var det bäddat med lakan i manliga färger och låg Illustrerad vetenskap på sängen. Citrusträdet hade fått nya gröna blad och det luktade Axe i badrummet. Simon gjorde jättegod pastasallad.




I förmiddags träffade jag Anna igen, innan hon gav sig av för att snart börja sommarjobba på Bed&Breakfast på Bornholm. Vi hängde lite på Frölunda torg och sen klippte hon mitt hår. Så att jag förhoppningsvis inte får skäll av frisören nästa gång. Det blev bra.


Gissa var bilden är från...







Simon och jag åkte till Slottsskogen.

Vi träffade en glänsande duva.


Några solade sig...






Vi hittade till Azaleadalen










Vi hann äta glass på Lejonet & Björnen och handla i Göteborgs finaste fruktaffär innan vi närmade oss den magiska endygnsgränsen och började bråka. Nu är vi sams igen efter att var och en lagat sin egen mat och satt sig vid sin egen dator. Det är snart dags att gå vidare för mig, jag blir snabbt trött på Frölundatillvaron, men jag måste vila upp mig lite och samla energierna...

Med världen för darrande fötter

Riktigt klar är jag väl inte men det får räcka. Rastlös och förvirrad. Imorgon åker jag till Göteborg och får sällskap på tåget av Anna, och sen får vi se... Tips på billigt leverne på resande fot mottages med tacksamhet. Ännu hellre förslag på hur man blir stenrik över en natt, eller åtminstone något sätt att få en inkomst på, lite hipp som happ utan att binda upp sig hela sommaren. Kan sjunga på gator och torg funka?

Jag längtar efter grekiska öar, att skriva och måla på en strand, besöka pompejis ruiner, åka tåg över berg och dalar, gå på upptäcktsfärd i nya städer, känna vinden i håret från ett lastbilsflak...

Men jag behöver lugn och ro. Och tid att lära mig stå på huvudet och så, men det kan jag ju ägna de där stranddagarna åt.

Annars har de senaste dagarna kännts som att stå vid en låst dörr och fast att jag inte är säker på vad som finns på andra sidan så vill jag så hemskt gärna gå in. Det är bara det att jag provar den ena nyckeln efter den andra och ingen passar. Eller möjligen är det tio låsta dörrar jag står vid, men jag har ingen ordning på några nycklar i alla fall.
Men som Åsa sa; man måste stå på stationen ibland innan man kan hoppa på nästa tåg. Så nyckeln dyker nog upp förr eller senare så under tiden försöker jag lugna ner mitt inre. Idag går det riktigt bra.
Men Vårdinge är så vackert vid den här årstiden att det skär i bröstet, inte undra på att ögonen tåras. Björkarna är mina bundsförvanter.

Idag har jag njutit på balkongen, joggat i skogen, målat, pratat länge i telefon... Med förståelsen som jag bad om förut, på andra sidan tråden och i mailet imorse. Livet kunde te sig betydligt värre. Att gå från att leva i nuet till at plötsligt blicka framåt är helt enkelt ganska ansträngande och vad var det nu jag ville?

En givande teaterdag

Idag gjorde vi en improvisation (framarbetad under fyra timmar sammanlagt) som var fantastisk att spela. Man skulle utgå ifrån en tidningsartikel och vi valde en som handlade om ett meddelande man hittat från Aushcwitz-fångar.  En skolbyggnad som användes som lager av tyskarna skulle förstärkas med betong för att klara luftanfall. Några fångar som utförde arbetet murade in en flaska med en hoprullad lapp i. På den stod deras namn, hemorter och lägernummer. Flaskan hittades nyligen, 64 år försent...

Vi broderade ut en berättelse om hur det kändes att vara i lägret, sju män som levde i misär och fick det lyckliga beskedet att de skulle få lämna sitt fängelse en tidig morgon. De njöt av solen och allt de kunde tänkas se utanför lägerporten, som gullvivor och cykelhjul och fönster... Under arbetet i den mörka, kalla, fuktiga källaren lyckades de oseddan plocka på sig penna, papper och flaska från olika ställen och skrev käleksbrev, noter och poesi som de murade in nätt och jämnt synligt i väggen. De stämde upp i en gemensam frihetssång, fyllda av hopp!

Vi skulle göra en ordlös imrovisation på valfri plats med vissa ramar att arbeta utifrån. Så jag, Paul och Josefin hittade till grusplanen bakom träverkstan, omgiven med bråte, redskap, "bygggrejer", maskiner och "hårda, lantliga" grejer som jag inte ens vet namnet på. Under den första delen sprang vi fram och tillbaka över grus, kastade oss upp på träpallar, skakade i ett rostigt galler som låg på marken och lyfte en "låtsastung sten".
Andra delen vände vi oss mot skogen alldeles intill, beundrade de gröna bladen, strök dem över ansiktet och hälsade på träden. De första improvisationsvändorna klättrade vi upp och ner för en brant, snårig slänt för att verkligen komma ner bland träden. Men det blev för splittrat och dåligt samspel så det fick vi skippa.
Tredje delen marscherade vi in i en stor containder, tom så när som på lite bråte, där vi tänt stearinljus. När vi spelade upp för klassen fick de komma med in i containern och stänga dörren bakom sig. Vi trummade och åstadkom olika ljud, på väggar, golv etc och använde oss av en kedja som låg på golvet, som vi "dansade" med och snurrade in oss i, innan vi avslutade i en tätt hopbunden hög tillsammans på golvet.

Framförandet var över på några minuter, men hela arbetet innan var otroligt spännande och inspirerande!
De andra tre grupperna hade också gjort väldigt bra improvisationer som var roliga att titta på, och extra kryddat blev det av att vara utanför teatersalen.
Sedan hade vi fria imprivisationer i rörelse och ibland enstaka, spontana ord utifrån olika direktiv vi lärt oss under kursens gång. Bara de senaste dagarna har gruppen kommit till ett ljuvligt samspel och närvaro. Vi krockar inte längre på golver, brister ut i skratt och flams, istället är koncentrationen hög och under de fria improvisationerna på eftermiddagen kuinde man skära med kniv genom luften. Alla har utvecklats, var för sig och tillsammans.
Och nu är det bara en halv dag kvar, imorgon, plus avslutningsfesten på kvällen. Så vi hinner inte skörda mycket av frukten som vi arbetat så hårt för i fyra veckor. Men resan är inte slut här!

Onåbar - osårbar?

Det här inlägget är inte så djupt som rubriken möjligen antyder. Jag har helt enkelt tappat min mobil!

Jag hade en kvart på mig att "arbeta in texten i kroppen", stoppade mobilen i fickan och sprang sedan över ett stort område, högt gräs, sankmark, vass, upp på stor kulle, mellan träd och buskar och när jag kom tillbaka hade mobilen smitit - såklart!

Ljuslöst läge, samma färg som vissna löv på marken... Som att hitta en nål i en höstack. Jag fick hjälp att gå skallgång och när de andra tröttnat försökte jag ytterligare en lång stund med min egen intuiton - utan lycka.

Alltså, telefonnummer till Tallås där jag bor åtminstone några dagar till är:
0158-230 21
0158-230 51

Jag kan inte ringa någon och har nästan inga nummer uppskriva. Så är läget.
Vad ska jag lära mig av detta?
Släppa taget? Ge mig iväg själv på äventyr utan kontakter? Frihet? Inte fästa mig vid materiella ting som telefoner?

Eller bli bättre på att placera viktiga grejer på säkra platser, hel enkelt.

Land och stad och vad ska jag göra härnäst egentligen?

Jag vaknade i Siris lantidyll imorse.







Ett härligt hem, med fågelkvitter och sol på uteplatsen, och fina saker i. Jag mådde gott mest hela tiden.

Sedan åkte jag till Stockholm.
Det är så skönt när det har blivit varmt och ljust. Man kan vila fötterna och äta mat på en bänk eller så. Och man kan lifta hem innan mörkrets inbrott.

Jag köpte en termos från, kanske 70-talet(?). Inte för att jag blev helt förälskad i den, men den var lite kul - och billig.
Så nu ska det göras soyayoghurt!



Precis innan jag åkte hem hittade jag ett litet ställe som solde tamales. Jag har inte sett eller hört talas om några sedan jag lämnade Guatemala och blev väldigt glatt överraskad! Det är "majsmjölsmassa" med fyllning kokat i bananblad. De här härstammade från Peru och den vegetariska hade fyllning av ost och oliver och goda kryddor, plus lite ägg som jag stod ut med. Jag frågade tjejen som sålde dem var de fick tag på bananblad här i Sverige - hon hade ingen aning. Den kostade hela 50(!) kronor men var utsökt!!! Jag måste försöka göra något liknande. I Guatemala hade de fyllning av svarta bönor, om det inte var kyckling (ibland fick jag fel!) Kanske kan man göra med folie runt i ugnen... Eller är det någon som vet ett sätt att koka majsdeg på? Något blad som är lättare att få tag i här....?




Nu har jag mest beslutsångest - jag vet inte riktigt vad som händer när kursen tar slut om en vecka....

Somliga dagar...

...händer det helt sanslöst mycket!

På Valborgsmorgonen vaknade jag på fel sida, efter att ha haft intensiv teaterträning mellan 8:30 och 21:30 föregående dag. Otillräcklig nattsömn och inre omvälvningar fick mig att mest ha lust att sätta mig och gråta, under förmiddagen. Men så vågade jag falla bakåt från ett snäpp högre på stegen och sen spelade vi upp gruppimprivisationen vi jobbat på under kvällen och jag blev på bättre humör.

Sedan var det dags för överraskningsutflykt. Jag tycker inte om överraskningar - det är så jobbigt att inte veta vad som väntar!! Och så surade jag lite över att vi skulle vara borta flera timmar och missa lunchen och istället ta med mackor, men det glutenfria brödet skulle inte hinna bli klart i tid för att tas med.
Jag följde såklart med ändå, men kunde inte helt njuta av skogen till att börja med. Men den idylliska naturen gjorde mig långsamt allt mer lugn och harmonisk inombords. Jag började känna att jag faktiskt upplevde inifrån min kropp, till skillnad från att flaxa runt med medvetandet i auran. Det var faktiskt en ganska tung upptäckt - men positivt. Mitt huvudsyfte med att gå den här kursen är att börja bebo min kropp och det verkade som om jag höll på att lyckas med det. Det var lite instängt men hoppfullt inuti...

Efter närvaroövningar fick hela gruppen gå blindgång genom skogen, hand i hand på ett långt led med ögonbindlar, över stock och sten. Jag kände mig trygg. Vi kom upp på en liten höjd och Kefas sa: Nu är det 20 meter ner på er högra sida så stå stilla medan jag placerar ut er en i taget. Jag trodde honom inte riktigt, blev hänvisad till en plats på klippan där jag fick sätta mig ner och flyttade fram lite för att sitta mer bekvämt. Sedan fick vi långsamt ta av ögonbindlarna... Vi satt på rad i solen vid randen av ett stup! Framför våra fötter var det minst 20 meter rakt ner!! Hisnande och med en vidunderlig utsikt mot skogsbeklädda öar i en havsvik. Vattnet var grönt och himlen blå i solskenet! Strålande!
Efter lite vila var det dags för nästa utmaning. Vi gick genom skogen till en hög med jättestora klippblock. Där väntade en liten initieringsrit. Genom en liten, liten mörk öppning i berget skulle vi åla oss ner med huvudet först. Jag tänkte först att där får jag aldrig plats! Men den ena efter den andra kröp ner och liksom sögs in i berget - slurp! och när fötterna försvunnit  var det nästas tur. Jag var näst sist och det var bara att bita ihop och dyka in i bäckmörkret. Det sluttade brant nerför och man behövde spjärna emot med fötter och händer om man inte ville rutscha huvudstupa. Nu var det väl inte mer än ett par meter innan händerna nådde jordgolv och det gick att vända fötterna neråt igen. Men det var nog så skrämmande! Jag hängde i fötterna och skymde ljusinsläppet så att det verkade kolmörkt och famlade med händerna där jag bara kände kala väggar utan fäste. Jag hade INTE lust att rutscha rakt ner i mörkret, trots att Tuva som var framför mig sa att det inte var långt kvar alls. Men så satte hon sin hand mot jordgolvet så att en ljusstrimma föll på den och jag såg att det bara var en halvmeter dit. Då vågade jag lirka loss fötterna och hasa ner och vips var jag inne i grottan! Den fortsatte att slutta brant nerför med lågt i tak och jag klättrade ner mot en öppnare plats där Kefas hade gjort upp eld och resten av gruppen satt och improviserade fram en fantastisk saga.
Det blev dags att klättra upp ur grottan och detta skulle inte ske genom köksingången utan på ett knepigt ställe mellan två klippväggar där man behövde någons knä att stå på och en annans hand att dra sig upp i, över ett senblock. Sen var man ute i ljuset och det var ytterligare en tre meter att klättra upp till stenhusets topp. Här skedde ett intressant rollbyte. Den klaustrofobiska delen av gruppen - som jag definitivt tillhörde, de som behövt diverse övertalning för att skälvande åla ner i hålet med paniken fladdrande i bröstet, klättrade snabbt upp - det fanns ju bra grepp i en spricka och väggen var inte lodrät, så man kunde gå med fötterna emot, även om det var brant. Lätt som en plätt! Den andra delen av gruppen, som utfört grottexpeditionen med ett leende på läpparna var istället höjdrädda. De klamrade sig darrande fast vid klippväggen med gråten i halsen och tog sig sakta upp centimeter för centimeter under hejarop från de som redan var uppe.
På toppen åt i matsäck tillsammans, det hade dykt upp glutenfritt bröd i alla fall, och helt utsökt järnaost, tomat, sallad och äpplen. Och allt smakade så där ljuvligt som det gör ute på äventyr.
På väg tillbaka mot bilarna skrattade vi gott åt Kefas demonstrationer av hur vi klamrat oss fast vid klippblock, kravlat över tuvor och tvekat länge innan vi vågade ta klivet över en halv meter djup grop, på ditvägen då vi haft förbundna ögon.

Dagen gjorde mig på strålande humör och tillbaka på skolan kastade jag i mig sparad lunchsoppa och rusade till bussen. Amanda och jag åkte till Valborgsfirandet i Hågelbyparken. Där var mysigt och jag frossade i popcorn, chokladboll och mängder med hemmagjord nyponsoppa som var helt underbart god! Slaváteatern gestaltade kampen mellan vintern och våren med sång och eld. Vårprinsessan anlände i form av en liten svartlockig flicka med blomsterkrans och grön kappa över spetsklänning, i roddbåt på vattnet. Bedårande! Hon bytte plats med vinterkungen som fick ge sig av i båten, tills nästa år.
Efteråt började strapatserna med att ta sig tillbaka till Vårdinge. Både buss och tåg var försenat men jag hade tur i oturen och behövde "bara" gå från Vagnhärad vid midnatt. En timmes promenad på grusväg genom skogen. Det var mörkt, mörkt, trots måne och strjärnhimmel och jag sjöng nästan hela vägen för att hålla älgar och rädslor borta.

Behöver jag säga att jag somnade gott sen....?

RSS 2.0