Somliga dagar...

...händer det helt sanslöst mycket!

På Valborgsmorgonen vaknade jag på fel sida, efter att ha haft intensiv teaterträning mellan 8:30 och 21:30 föregående dag. Otillräcklig nattsömn och inre omvälvningar fick mig att mest ha lust att sätta mig och gråta, under förmiddagen. Men så vågade jag falla bakåt från ett snäpp högre på stegen och sen spelade vi upp gruppimprivisationen vi jobbat på under kvällen och jag blev på bättre humör.

Sedan var det dags för överraskningsutflykt. Jag tycker inte om överraskningar - det är så jobbigt att inte veta vad som väntar!! Och så surade jag lite över att vi skulle vara borta flera timmar och missa lunchen och istället ta med mackor, men det glutenfria brödet skulle inte hinna bli klart i tid för att tas med.
Jag följde såklart med ändå, men kunde inte helt njuta av skogen till att börja med. Men den idylliska naturen gjorde mig långsamt allt mer lugn och harmonisk inombords. Jag började känna att jag faktiskt upplevde inifrån min kropp, till skillnad från att flaxa runt med medvetandet i auran. Det var faktiskt en ganska tung upptäckt - men positivt. Mitt huvudsyfte med att gå den här kursen är att börja bebo min kropp och det verkade som om jag höll på att lyckas med det. Det var lite instängt men hoppfullt inuti...

Efter närvaroövningar fick hela gruppen gå blindgång genom skogen, hand i hand på ett långt led med ögonbindlar, över stock och sten. Jag kände mig trygg. Vi kom upp på en liten höjd och Kefas sa: Nu är det 20 meter ner på er högra sida så stå stilla medan jag placerar ut er en i taget. Jag trodde honom inte riktigt, blev hänvisad till en plats på klippan där jag fick sätta mig ner och flyttade fram lite för att sitta mer bekvämt. Sedan fick vi långsamt ta av ögonbindlarna... Vi satt på rad i solen vid randen av ett stup! Framför våra fötter var det minst 20 meter rakt ner!! Hisnande och med en vidunderlig utsikt mot skogsbeklädda öar i en havsvik. Vattnet var grönt och himlen blå i solskenet! Strålande!
Efter lite vila var det dags för nästa utmaning. Vi gick genom skogen till en hög med jättestora klippblock. Där väntade en liten initieringsrit. Genom en liten, liten mörk öppning i berget skulle vi åla oss ner med huvudet först. Jag tänkte först att där får jag aldrig plats! Men den ena efter den andra kröp ner och liksom sögs in i berget - slurp! och när fötterna försvunnit  var det nästas tur. Jag var näst sist och det var bara att bita ihop och dyka in i bäckmörkret. Det sluttade brant nerför och man behövde spjärna emot med fötter och händer om man inte ville rutscha huvudstupa. Nu var det väl inte mer än ett par meter innan händerna nådde jordgolv och det gick att vända fötterna neråt igen. Men det var nog så skrämmande! Jag hängde i fötterna och skymde ljusinsläppet så att det verkade kolmörkt och famlade med händerna där jag bara kände kala väggar utan fäste. Jag hade INTE lust att rutscha rakt ner i mörkret, trots att Tuva som var framför mig sa att det inte var långt kvar alls. Men så satte hon sin hand mot jordgolvet så att en ljusstrimma föll på den och jag såg att det bara var en halvmeter dit. Då vågade jag lirka loss fötterna och hasa ner och vips var jag inne i grottan! Den fortsatte att slutta brant nerför med lågt i tak och jag klättrade ner mot en öppnare plats där Kefas hade gjort upp eld och resten av gruppen satt och improviserade fram en fantastisk saga.
Det blev dags att klättra upp ur grottan och detta skulle inte ske genom köksingången utan på ett knepigt ställe mellan två klippväggar där man behövde någons knä att stå på och en annans hand att dra sig upp i, över ett senblock. Sen var man ute i ljuset och det var ytterligare en tre meter att klättra upp till stenhusets topp. Här skedde ett intressant rollbyte. Den klaustrofobiska delen av gruppen - som jag definitivt tillhörde, de som behövt diverse övertalning för att skälvande åla ner i hålet med paniken fladdrande i bröstet, klättrade snabbt upp - det fanns ju bra grepp i en spricka och väggen var inte lodrät, så man kunde gå med fötterna emot, även om det var brant. Lätt som en plätt! Den andra delen av gruppen, som utfört grottexpeditionen med ett leende på läpparna var istället höjdrädda. De klamrade sig darrande fast vid klippväggen med gråten i halsen och tog sig sakta upp centimeter för centimeter under hejarop från de som redan var uppe.
På toppen åt i matsäck tillsammans, det hade dykt upp glutenfritt bröd i alla fall, och helt utsökt järnaost, tomat, sallad och äpplen. Och allt smakade så där ljuvligt som det gör ute på äventyr.
På väg tillbaka mot bilarna skrattade vi gott åt Kefas demonstrationer av hur vi klamrat oss fast vid klippblock, kravlat över tuvor och tvekat länge innan vi vågade ta klivet över en halv meter djup grop, på ditvägen då vi haft förbundna ögon.

Dagen gjorde mig på strålande humör och tillbaka på skolan kastade jag i mig sparad lunchsoppa och rusade till bussen. Amanda och jag åkte till Valborgsfirandet i Hågelbyparken. Där var mysigt och jag frossade i popcorn, chokladboll och mängder med hemmagjord nyponsoppa som var helt underbart god! Slaváteatern gestaltade kampen mellan vintern och våren med sång och eld. Vårprinsessan anlände i form av en liten svartlockig flicka med blomsterkrans och grön kappa över spetsklänning, i roddbåt på vattnet. Bedårande! Hon bytte plats med vinterkungen som fick ge sig av i båten, tills nästa år.
Efteråt började strapatserna med att ta sig tillbaka till Vårdinge. Både buss och tåg var försenat men jag hade tur i oturen och behövde "bara" gå från Vagnhärad vid midnatt. En timmes promenad på grusväg genom skogen. Det var mörkt, mörkt, trots måne och strjärnhimmel och jag sjöng nästan hela vägen för att hålla älgar och rädslor borta.

Behöver jag säga att jag somnade gott sen....?

Kommentarer
Postat av: Frida

Vilka fantastiska erfarenheter.

Du vet väll att man nu kan kommentera även på min blogg :)

2009-05-06 @ 01:25:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0