September är



Jag är en orm som ligger och solar hopslingrad på klippan.
Det är något av det skönaste jag vet. Att somna i varmt solsken och kall luft, på marken. Påklädd och utan att frysa.

Annars.
Har jag skrivit en hatlista. Det är verkligen inte mycket jag hatar i livet, men den här bostadssituationen tar fram det mesta. Det är skönt att våga hata ibland också. Varför är jag så arg, frågar Simon. Men jag hatar att aldrig kunna slappna av.



Jag hittar i min dagbok något jag skrivit en tung dag för ganska längesen:

Tankarna flyger fritt när jag målar.
Det är när jag inte håller styr på dem. Då blir de lugna och höga och lägger sig i nya banor. De bildar cirklar ovanför mig och spinner där.

Dit längtar jag.

Men.
Jag kan inte just nu.



Annars.
Aron har bestämt sig. Jag också - tidigare. Det finns inget att fundera på egentligen. Jag har lyssnat på livets tal.
Så vi flyttar till Kallebäck. Till det underbara, problematiska. Vi löser det allt eftersom.
Datum ska morgondagen utvisa.
Jag är förvånansvärt känslokall inför detta tagna beslut. För frustrationen och maktlösheten finns kvar. Och tilliten och hoppet om framtiden har funnits där hela tiden.

Så jag kastar mig inte från fönstret, utan väntar med psykbryt.
Istället tar jag hissen och promenerar ut i skogsmarken i septembersol. Och trots att jag hör trafiken så lyssnar jag på vinden i björklöven, fladdrande över mitt huvud, som vilar på stenen vid Ruddalens näckrosdamm.


Äsch, nu ska jag göra rabarberpaj istället.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0