23 december med bilder från då...

Fast att det har blivit mörkt kan jag inte vänta med den där strandpromenaden. När gatan sluttar ner mot havet börjar jag springa, -rakt ut i mörkret! Horisonten är rosa och Venus lyser starkt. Det luktar jord och bark och jag suckar av lycka. Det är fruset i sandgroparna men ljungen är mjuk så jag lägger mig på rygg med armarna utåt. Under Kassiopeja ligger jag, och lyssnar på en båtmotors puttrande. Men det är för kallt för att njuta någon längre stund, så jag tar sikte på fortet istället. Därifrån betraktar jag ljusen från alla samhällen. Höganäs är nära, med fabriker. Åt andra hållet lyser Nyhamn och längre bort Mölle, som är finast. Kullens fyr blinkar och i Danmark finns också fyrar och lysande byar. Jag undrar om det är ända till Helsingör jag ser. Venus över Själland och Karlavagnen över Kullaberg. Jag vänder ditåt. Det rosa övergår i blådimma. Vid Stora skär ligger tången i tjocka drivor och jag snubblar då och då, men närmare Skälebäcken känns stranden som promenadväg. Jag vill hoppa över bäcken men den är för bred idag och det är för mörkt att chansa när jag inte har extraskor med ner. Jag följer den till bron istället. Brädorna darrar under mina fötter.

Jag vill inte gå hem än, så länge som jag har längtat efter att få frisk luft i lungorna. Inte bara på tungan utan hela vägen ner och det är ljuvligt. Det biter skönt i kinderna också. Äntligen kyla och klart väder. Vi bor i paradiset, säger mamma ibland. Och så tänker jag också nu. Tänkte redan på bussen genom Viken för några timmar sedan. Jag har sovit i solgass genom rutan, hela vägen ner. Efter en hysterisk halvtimme innan avgång då jag inte fick tag på Simon. Jag ringde honom minst hundra gånger och lämnade min väska för att springa och leta efter honom. Han var inte försvunnen utan bara "försoven" och då var jag glad att jag gått på bussen utan honom.

Mörkret bjuder få överraskningar för jag känner varje stig. Vid pulkabackarna vill jag fortfarande inte gå hem utan tittar lite mer på stjärnhimlen (vad jag har saknat den!) innan jag fortsätter förbi pålarna när fiskarna hänge sina nät förr. Jag passerar huset där Eva och Lena bor och minns alla godnattsagor, lek och bus, sena kvällar med te och knäckemackor, med läxor eller film eller långa samtal med Anna-Karin. I fönstret ser jag en liten flicka som liknar Lena, men det måste vara en släkting för den riktiga Lena är väl snart tonåring.

Jag fortsätter till hamnen. Minns när Joakim nästan drunknade. Jag var i sjuårsåldern. I minnet var det så långt borta de bar upp honom till ambulansen, men stranden är pytteliten så det kan inte ha varit många meter ifrån där jag satt. Kanske var jag bara mer upptagen av den gråtande storasystern eller enda dagmamman som var kvar på stranden, (medan de andra dök efter den saknade), och plötsligt hade mängder av barn att se efter. Det var enda gången jag såg min egen dagmamma bada. Marion brukade säga att det skulle vara minst 30 grader i vattnet innan hon ville i. Men den sommardagen kom en pojke springande och ropade något som fick alla vuxna att rusa upp och tveklöst kasta sig i vattnet. De dök och dök innan de hittade Joakim. Jag var rädd för att snorkla i flera år efteråt, för det var så han hade hamnat på botten. Och i fortsättningen samlades dagmammorna på en mer långgrund strand.

Nu står jag i hamnen och njuter av mörker och stjärnbilder. Sedan går jag hemåt, det lyser julfint i husen. Jag minns var barndomskompisar bodde och var jag åkte rullskridskor. Allt är lite annorlunda, men ramarna för minnena finns kvar.

Kommentarer
Postat av: Anna-Karin

vad fint. hemlängtan.

2008-12-29 @ 07:53:11
Postat av: Ingrid Hammarberg

Härliga texter och bilder. Man blir glad av att läsa dem.

2011-08-08 @ 12:09:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0