Mahjong it is!


I Värnamo var det utmärkt grått, så att jag, Sofia och Linnea kunde stanna inne och ägna oss åt adventsmys med gott samvete. Sofias övervåningshem är underbart, med luftiga rum, trä, snedtak och bjälkar. Vi gjorde sushi och spelade mahjong till sent på natten.






Sofia hade gjort ett eget mahjongspel med träbitar och tuschpennor. Amitiöst tycker jag! Vi lärde oss uppskatta spelets alla ritualer och gjorde vårt bästa för att hålla koll på väderstreck, motsolsvarv, roterande och inte minst poängräkning. Jag vann inte en enda gång så på söndag eftermiddag låg min totala poäng på minus 1440 någonting.



Förutom sushi hann vi med; te, varm choklad, vin, glögg, bailys, nachos, ananas, choklad, marängswiss, pepparkakor... - och desto mindre "riktig mat". Det var väldigt gott i alla fall, men jag ska nog ändå leva på enbart grönsaker ett par veckor framöver.


På lördagskvällen var det dans i Borås. Sofia är helt såld på bugg- och foxtrottillställningar. Jag behövde en hel det övertalning och peppning innan jag vågade mig med och sätta mina fördomar på prov. Jag kan ju ingenting om pardans!

Men jag var mycket nöjd med mina skor som jag övertagit från mormor och invigde under kvällen. De fungerade utmärkt och gick att ha benvärmare till (som för övrigt är 80-talets troligen enda guldkorn i klädväg).
Mycket riktigt var jag fullkomligt värdelös på att följa (i motsats till att föra) och kunde definitivt inte konversera och hålla takten samtidigt. Som tur var hade jag några förstående kavaljerer som inte visade sin besvikelse över att tjejen de just bjudit upp inte kunde dansa. Jag lärde mig lite under kvällens gång iaf, och danspartnernas glädje smittade av sig.




Jag var väldigt sugen på att testa dansskorna i en frigörande solodans på golvet och lite synd är det nog att jag inte vågade -men jag skulle definitivt ha stuckit ut enormt mycket!

Största behållningen var nog all den positiva energi som fanns i lokalen. Folk var verkligen där för att dansa och inte supa eller ens ragga i första hand. Sedan var det förvånansvärt många unga människor och samtidigt en skön åldersblandning. Få fritidssysselsättningar lockar personer mellan 16 och 60, i vårt samhälle. jag gillade verkligen mellantinget mellan nattklubb och folkparksdans. Som ett skoldisco för vuxna. Tjejerna var trendigare än männen, tyckte jag, vilka passade mer in i min sterotyp av jag-är-lastbilsförare-och-älskar-dansband-och-lugna-hemmakvällar-och-jag-har-rutig-skjorta. Nog så trevligt när de strålar av glädje på dansgolvet!

Linnea och jag kände oss mätta på dans och hungriga på mat före vårt sällskap, så vi tog en nattpromenad till Borås centrum och åt snabbmat i cafémiljö. Nice! Vi kom tillbaka lagom tills dansen var slut och tittade på alla nöjda, nyktra människor som strömmade ut klockan halv två. Hur ofta ser man det på krogen?


Efter ännu mera mahjong, ännu mera fikande samt ORANGÎNO (fantastiskt spel som handlar om att känna sig själv och de man spelar med, i stil med: Hur passionerad/medkännande/pedantisk/fin i kanten är jag på en skala 1-4?) blev det dags att åka hem.

Jag var med om något lite märkligt på tåget. Hade bokat om biljetterna och när jag skulle hämta ut dem på Värnamos station var automaten trasig och biljettluckan stängd (trots utlovande från SJ om det motsatta). Lite nervös över att få böter (trots att jag hade betalat och fått en bokningskod) gick jag på tåget. När konduktören kom sträckte jag mig mot ryggsäcken på sätet intill mig för att ta fram lappen med koden, men ändrade mig och tänkte att den nog inte var till någon användning. Jag tänkte i min fördomsfullhet att den lite äldre kvinnan som var konduktör skulle vara lättcharmad.
Istället frågade hon mig med skärpa om det satt någon på platsen intill mig. Nej, svarade jag. Där låg min ryggsäck och lite ytterkläder som tillhörde tjejen mitt emot. Då får du faktiskt plocka undan, det är så många som står upp! snäste hon argt och vände på klacken. Okej, -jag har inte sett någon, men då får du skicka hit en, svarade jag och började ta undan grejerna. Hon gick snabbt sin väg utstrålandes att nu var det färdigdiskuterat! Jag kände mig först lite sårad över den hårda tonen och oväntade anklagelsen, men så kom jag på att därmed var biljettproblemet löst. Hon hade inte frågat om min biljett och verkade definitivt inte vilja prata med mig igen.

Resten av resan tillbringade jag istället försjunken i min julklappsstickning. mmmm...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0